Omsvenskan – allsvenska vinster i relativismens tidevarv

”Om…”, ”om inte om så…”, ”nästa år då jävlar…”. Vi människor är positiva, lösningsorienterade varelser och hoppet sägs vara det sista som överger oss. Detta får man i fotbollsvärlden bland annat bevis på hos Malmö FF som med nykluriga synsätt och olika omräkningar förra året fick fram att laget visst förtjänade dubbla stjärnor över klubbmärket.

Nåja. Vi är också glada hoppfulla skitar. Dessutom har vi lätt för att bli inspirerade av nytänk som t.ex. det från ovan nämnda syd-Bajen. Därför har vi skapat något vi kallar Omsvenskan, där hoppet kan sägas stå i fokus och där man-du-vi kan påverka olika förutsättningar under den allsvenska fotbollshistorien och därmed få fram en annorlunda fotbollsverklighet: man kan t.ex. ändra så att alla allsvenska säsonger spelats höst/vår samt få fram hur det skulle sett ut om vi hållit fast vid tvåpoängsystemet.

Bland annat ger detta vid (den osynliga) handen att nord-Bajen kunde tagit uppemot fyra allsvenska seriesegrar. (Men lugn – det är lätt att återskapa ”hela svenska familjen fotbolls” officiella verklighet.)

Nedan följer några av våra fynd.

08-KAMPEN: vem är storebror, vem är mellanbror och vem är lillebror? Egentligen?

Oj oj oj. Det som händer här är mycket anmärkningsvärt och lär väl påverka stadshusvalet, få bengaler att brinna från Bagarmossen till Bastugatan OCH utlösa suck-kaskader från Lidingö till Lärkstan. Dessutom kommer detta att unlocka Solnahybrisen så den når helt nya nivåer.

Det vi ser är att nord-Bajen får tre allsvenska seriesegrar till samtidigt som Upper-ICA nej förlåt Östra Prioritet Finans tappar fyra, vilket gör att sambagänget från Superettan går förbi Ohlssons omställningsexperter  i Omsvenskans maratontabell. Som om inte detta räckte så går det klassiskt höststarka laget från västerort upp i ensamt 08-majestät. (Detta givet förutsättningarna höst/vår-spel samt 2p-system. Om vi nöjer oss med att ändra till höst/vår så hamnar fortfarande AIK i topp med 6 segrar, medan HIF och DIF får samma resultat – 3 vardera. Det finns säkerligen gnagare därute som glatt skulle tugga i sig detta som en sanning om att HIF+DIF=sant.)

Diffsvenskan

orebro_lbois

Procent är också ett sätt mäta framgång. Om vi skruvar på rattarna så att vi får en allsvensk historik med höst-vår och 3 p för seger, så kan Örebro kan glädjas över inte bara en utan två allsvenska seriesegrar, och Landskrona med en. Det känns kul att kunna plussa profillag av lite olika sort (men där färgstarka dialekter är en gemensam nämnare) som liksom aldrig fått till det fullt ut i den officiella fotbollsverkligheten – därtill har de varit för ojämna och för ostora.

Om man i tillägg till detta kikar på den procentuella förbättringsdifferensen så skåpar de ut alla andra lag genom att en oändlig förbättring.

Faktum är att med rätt inställningar kan även Degerfors kan skatta sig lyckliga när de går från 0 till 1 serieseger – under 1940 år fiktiva vår/höst-säsong.

Kamratsvenskan

kamraterna

Industrialismens eller kanske arbetarrörelsens två starkaste representanter i Allsvenskan – kamratklubbarna Snoka och Gråvitt – har båda varit dominanter i svensk fotboll. Det syns när man tittar över tid, där Göteborg leder över Norrköping i antalet segrar. Men ändrar man lite i parametrarna så att höst/vår blir det gängse måttet, ja då går 50-talets gigant förbi 90-talets och textilen slår bilen.

Men hur man än vänder sig…

mff_mest

Dock måste det sägas att den klubb som i detta sammanhang kanske borde kallas IFK Kockum (MFF alltså) har ett stooort försprång som inte ändras hur man än vrider på förutsättningarna. Det närmaste de andra lagen kommer är med (fiktiva) vår/höstsäsonger även före 1959. Med sådana inställningar tappar Malmö två seriesegrar och Göteborg och Norrköping knaprar in med två segrar var.

Du kan själv gå in på Omsvenskan och laborera med verkligheten. Det är relativt (!) enkelt.

—-

Om du vill veta mer om Allsvenskans upplägg genom åren samt hur vi räknat här finns mer läsning här.

Målsvenskan: lagen som var mest överflödiga, meningslösa, förgäves och poänggivande…eller?

Det är inte lätt när man hittat en rubrik som verkar lovande och lockande. Och så jobbar man på. Och så finner man att den lovar alltför mycket. När vi kikade på vilka spelare som var poänggivande respektive poänglösa målgörare, så tänkte vi att det vore kul att göra samma sak kring meningslösa, meningsfulla, överflödiga och förgäves gjorda mål för de olika lagen under Allsvenskan 2013.
Problemet är bara att på lagnivå så finns så många fler variabler som man behöver klura på – målens relation till vilket resultat i vilka matcher är bara en av dem.
Så, vi ber att få återkomma när vi hittat och processat all den data som vi tycker behövs för att säga nåt substantiellt.

Tills dess nöjer vi oss med att konstatera att Helsingborgs IF anno 2013 gjorde många mål men meningslösa. Ungefär som Moestafa El Kabir. Och att AIK gjorde många mål, mål som också var poänggivande. Ungefär som Kennedy Igboananike.

Kika runt i vår tabell på egen hand för att hitta de samband som passar just dig såhär i avsparkstider. Där kan man också kika på utvecklingen under längre sikt.

FRÅGA: Vem är ”Markus Rosenberg”? SVAR: #rosenbergfinnsinte

Snart är det allsvensk premiär och Malmö FF sägs ha värvat en spelare som skall vara ”Allsvenskans bästa”, men lagom lägligt till första avspark har det varit oklart om han kommer vara med. Han är han ”skadad”. Borta. Känslan det väcker är att #rosenbergfinnsinte.

Har han egentligen någonsin funnits? Vi har specialstuderat målprotokollen från hans påstådda tid i engelska ligan, men inte funnit några bevis. Antingen har han inte gjort några mål, eller så måste dessa blivit raderade. Alldeles oavsett så skapar det ett intryck av att #rosenbergfinnsinte.

#rosenbergfinnsinte

Sveriges starttia mot Ukraina i EM 2012. Ingen var den elfte spelaren.

 

Allt det här började vad det verkar ännu tidigare, men vi fick upp ögonen för det på allvar när Hamrén raderade Rosenbergs Skypekontakt och valde att ta ut Ingen istället för Markus när landslagets anfallskris var som djupast. Ingen + Rosenberg = #rosenbergfinnsinte.

När man väl börjat se mönstret, så syns tecknen överallt. Någon vill att han inte ska finnas. Media har rapporterat att han är borta och osynlig. Små ord tillsammans med hans namn är menade att påverka vårt undermedvetna. Dessutom har han kallats högerback av landslagets lagkapten. Anfallaren #rosenbergfinnsinte.

Och är det egentligen någon som vet något substantiellt om Rosenbergs påstådda Tysklands- och Spanien-äventyr? Vi är böjda att svara ”nein” för #rosenbergfinnsinte.

Det har påståtts att Markus Rosenberg har vunnit den allsvenska skytteligan och gjort en massa mål för Halmstad, men på förbundets hemsida är det bara hål där det kunde stått Rosenberg.

Som här. Eller kanske framförallt här:

#rosenbergfinnsinte

Ingen gjorde hattrick för HBK mot ÖSK 2004.

 

Något systematiskt tycks ha alltså pågått i bakgrunden. Undan för undan har Rosenbergs mål försvunnit från Svenska Fotbollförbundets hemsida. Han står visserligen fortfarande som vinnare av Allsvenska skytteligan 2004, men går man in på matchrapporterna gapar det tomt. Som i 2-2-matchen när han som utlånad från Malmö gjorde Halmstads båda mål. Kristianstadsbladet skrev ”Markus Rosenberg gjorde allt utom att vinna. Två mål, det första genom att ta sin egen retur på nicken i stolpen.”. Men på svenskfotboll.se saknas hans namn bland målskytterna. Nej, där är han raderad för #rosenbergfinnsinte.

Frågan är vem det är som ligger bakom #rosenbergfinnsinte. Det tycktes i förstone vara initierat av Hamrén, för att sedan ha drivits vidare av förbundet. Men man får inte glömma att 2013 års guldmedaljörer – Rosenbergs hjärteklubb – är en förening som gärna vill framstå som framgångsrika. (Vi tänker till exempel på de senaste månadernas kampanj för att få fler stjärnor på tröjan.) Kan det vara MFF som ligger bakom att Rosenberg petades från landslaget? Har de bett förbundets radera hans prestationer under HBK-sejouren? Är det då verkligen sant att Rosenberg inte gjorde några mål i England? Var allt en del i en långsiktig och slug plan att få hem Rosenberg? Men varför rapporteras han i så fall åter vara ”borta”? Vad är målet? Vad är meningen? Vill di turkose glänsa? I så fall vore det väl enklare att bara se till att följa upp guldet med ett guld till? (Och samtidigt komma ett steg vidare mot en faktabaserad lösning på det där med stjärnorna.)

Eller ligger Markus Rosenberg själv bakom #rosenbergfinnsinte? Eller hans agent? I ett visserligen kreativt men väldigt tveksamt försök att trissa upp något slags värde.

Eller kan det vara Malmö stad som fått nåt slags Turning Torso-frossa och på ett märkligt sätt velat boosta nån mer än Zkåning nummer ett? (För att så att säga skaffa sig en andra imaginär stjärna på ett föreställt tröjbröst.)

Oklarheter kring grundläggande fotbollsfakta som en spelares existens förvandlar i vår värld allt vederlagt 90minutersvetande till en stor kausalitetskoloss på lerfötter. För om Markus Rosenberg inte finns, finns då till exempel någon av IFK Göteborgs påstådda och sedan länge svunna internationella framgångar? Har AIK verkligen sålt över 15 000 årskort 2014? Och har Anders Svensson överhuvudtaget ätit tacos?
Men det omvända scenariot reser också en mängd frågor: om #rosenbergfinns, och om han får spela, och om han gör mål – kommer målen då att hamna i Svenska fotbollförbundets officiella målprotokoll och hemsida?

Trots all den data som vi och andra har till vår hjälp så verkar fotbollens många inneboende mysterier svåra att släpa fram i ljuset.

Så många frågor, så få svar. Och komplexiteten i just detta fall sträcker sig långt bortom våra databasers fattning.

Därför låter vi några pågar med tungan rätt i mun formulera det vi alla undrar.

Meningen med målen

I en av kvällstidningarnas allsvenska bilagor så hävdas att Moestafa El Kabir är seriens ”effektivaste” anfallare – han behöver 139 minuter på sig mellan varje mål.

Dessutom kom han på delad fjärde plats i skytteligan 2013. En toppenanfallare. Eller?

Vi började fundera på vad som egentligen är effektivitet i fotbollssammanhang. Är tiden mellan gjorda mål ett bra mått på det? Eller borde man titta på om målen spelade nån roll? Vi är ju besatta av att resultat går före prestation. Och likadant borde det vara med målen som görs, tänkte vi.

Visst är det kul om nån klämmer in 2-0 och 3-0, men det viktigaste och poänggivande målet är det första. Det målet är det meningsfulla. Resterande mål kan vara kul och fina, men i stort sett är de överflödiga. Och skulle ett lag som förlora, så är ju det lagets mål förgäves, hur snygga eller många de än är – för motståndarlaget gjorde ju fler.

Vi bestämde oss för att granska samtliga mål som gjordes i allsvenskan 2013 utifrån detta för att finna vilken målskytt som gjorde flest poänggivande respektive poänglösa mål. Med poänggivande menar vi alltså sådana mål som har en direkt påverkan på matchens utgång – de mål som bidrog till att matchen slutade oavgjort eller att man vann. Med andra ord, vi räknar båda målen i en 2-1-seger som poänggivande. De två sista i en 4-1-seger är dock överflödiga, alltså poänglösa. Poänglösa, precis som det enda målet i en 1-4-förlust vilket ju är förgäves.

Så, vilka av de mål som respektive målskytt gjorde var det egentligen någon mening med?

Vi tittade såklart på alla målskyttar, men lite extra på de som gjort fler än 5 mål, för vi ville ju hålla oss till de namn som förekom i övre delen av den ”vanliga” skytteligan. Föga smickrande fick då just El Kabir tillsammans med Mohamed Bangura och Vlado Zlojutro topplaceringar i kategorin poänglösa mål. Hela 66.67% av deras mål visade sig vara poänglösa. Frågan man kan ställa sig är: hur mycket är sk ”effektivitet” värd om den inte resulterar i poäng? Spelar det då någon roll om målen är relativt många och kommer relativt tätt?

Nisse gjorde 3 mål 2013 – samtliga poänglösa.

Nisse gjorde 3 mål 2013 – samtliga poänglösa.

 

I andra änden av spektrat så måste vi uppmärksamma Nabil Bahoui och Erton Fejzullahu som gjorde 7 mål vardera, där samtliga – 100% – var poänggivande. Imponerande är även AIK:s Kennedy Igboananike som satte 14 strutar varav hela 92.86% var meningsfulla.

Robin Söder verkar ha haft den otacksamma rollen att göra mål för ett jagande IFK Göteborg som ändå inte räckt till i slutänden – 44.44% av hans 9 mål var förgäves.

Det finns en hel drös spelare där hälften av det nätrassel de åstadkommit består av glänsarmål som de krutat in när matchen redan är avgjord och poängen har höstats in. Bland dessa hittar vi Daniel Sjölund, Erik Friberg och Robin Simovic samt två eh favoriter i repris: Vlado Zlojutro och Mohamed Bangura.

Vi är inte ute efter att dissa eller hissa någon enskild spelare, utan snarare vill vi nyansera hur man kan se på de mål som görs.

Dessutom tycker vi att detta poängterar vad vi alltid sagt: försvar är bästa anfall. För ju färre mål du släpper in, desto mer meningsfulla blir de mål du gör. Eller hur?

Hela sammanställningen hittar du här. Du kan själv undersöka olika utfall genom att klicka på varje kolumns rubrik för att sortera om tabellen.

Bakmod och blodsmak

Det finns visst vissa som tycker att det är skönt att få stryk. Och andra som tycker om att ge stryk. Kanske kan man säga att båda parter får blodsmak. Vilket av dessa som Förbundshamrénen tillhör och i vilken ringhörna vi bör placeras vet vi inte riktigt, men smak för nåt har vi fått.

Vi som siffermobbas i synnerhet och fotbollstycker i allmänhet försökte oss ju på att tänka som Hamris – vi slängde ut innerbackarna för att köra Anders och Kim där. Det var roligt, det gav blodsmak, ja det var närmast berusande. Och plötsligt förstår vi Hamréns agerande på ett helt annat sätt.

Så, vi kör vidare på hamrosofin – vi offensivtoppar laget för att göra fler mål än de andra, oavsett hur många de gör.

Målvakt: Ertrit Berisha

Backlinje: Sebastian Larsson – Anders – Kim – Martin Olsson

Mittfält: Lustig – Elm – Kacaniklic

Anfall: Elmander – Allbäck

Fri roll: Zlatan

Motiveringar

Etrit Berisha
Den fd Kalmar-målvakten, numera i Lazio, gjorde flest mål av målvakterna i Allsvenskan 2013 – 2 stycken. Därför – ut med Isak och in med målgörare i målet. Han representerar visserligen redan ett annat land, men ”i fotboll och kärlek är allt tillåtet”, och vi tänkte använda honom under namnet Berishasson. Köper du inte den motiveringen byter vi ut honom mot Häckens Källqvist – målvakternas Mutumba.

Sebastian Larsson
Det kan verka lite bakvänt att byta plats på Lustig och Sebastian, men vi resonerar som så att båda föredrar framåtrörelse men att Sebastian orkar röra sig över större ytor och är bättre på att värdera när han skall vara huvudlös. Samt att han gjort flest poäng på topp 15-lag. Detta är teorin. I praktiken så vill vi se en tvåbackslinje, bestående av innermittfältare, och ett sexmannamittfält.

Anders Svensson
Håller tydligen inte för 90 minuter på mittfältet, men en gudabenådad passnings- och positionsspelare. Se föregående inlägg.

Kim Källströmsson
Håller tydligen inte för 90 minuter på mittfältet, men gudabenådad passnings- och positionsspelare. Se föregående inlägg. Det lockar såklart att på franskt vis spela honom till vänster…

Martin Olsson
…men där har vi ju faktiskt redan en vänsterback som bara kan anfalla. Han får vara kvar och gör därmed sson-backlinjen komplett.

Mikael Lustig
Enligt hamrosofin ska fotboll vara roligt. Låt Lustig slippa tråkiga saker som defensiva löpningar, press på bollhållare, skära av passningsvägar, markeringsspel och – ja – hålla stolpen. Släpp tyglarna och upp med mungiporna!

Rasmus Elm
Med Anders OCH Kim i ryggen så kanske det lossnar. Då behöver inte Elm vårda bollen, utan kan lägga all allergi flåt energi på att smörpassa fram till en 6-7 mål.

Alexander Kacaniklic
Vi vet vad han kan – fort framåt med boll och sen bryta in mot straffområdet. Det ger poäng. Det behövs.

Johan Elmander
Ja, även dennes bök-och-stök-spring behövs. Det känns som att Johan kan fixa en straff?

Marcus Allbäck
Egentligen Hyséns plats men då denne är skadad så sätter vi in urtids-Tobbe – Allbäck finns på plats och han har avgjort viktiga matcher förr. Dessutom var det ju ”All” in som gällde.

Zlatan Ibrahimovic
Zlatan är Zlatan. Det kan bli liberospel, frisparkar i krysset från 70 meter, smånätta/brutala klackar eller bröstningar i mål. Klappar på huvudet, världens bredaste leende eller medspelarsågningar i appen. Vi vet inte vad han gör – och det är grejen. Men vi tror att chansen att få tysta Ronaldwho motiverar.

Bubblare på bänken

Marcus Berg
Berg är till för att flyttas. Åtminstone från frysen till bänken. Och skulle Allbäck inte känna sig redo, så har kan han göra det som krävs.

Christian ”Chippen” Wilhelmsson
Med ett track record och smeknamn som Chippens bör man få bubbla hur mycket man vill.

Davide Simoncini
Denna San Marino-spelare gjorde två självmål mot oss på en kvart i första halvleken i en match 2010. Vi tycker att han är värd en bänkplats (trots att utvisningen i returmötet ligger honom i fatet). Han har alltså gjort lika många mål på oss som Toi-boy gjort på motståndarna under Hamrén (i tävlingsmatcher, that is).

Slutligen; hur ser det tokoffensivaste landslag du skulle ställa på benen ut? Skicka gärna ett förslag till uttagningen@forbannadfotboll.com eller skriv i kommentarsfältet!

Knappast dagens nyheter för vi har vetat det länge: Erik tror inte på fakta

 

Även om det inte är nyheter så redovisar Carlos Banda intressant kvalstatistik i dagens Dagens Nyheter:

– Sverige släpper in flest mål från höger och alltid tidigt i matcherna, oftast i första halvlek.

– Sverige gör flest mål i andra halvlek, oftast centralt, med Zlatan som regissör i kombination med central mittfältare som Anders Svensson och Kim Källström eller i samarbete med en kantlöpare.

Zlatan och Lustig

Vår enkla slutsats:
Detta är ytterligare bevis på att förbundshamrénen förnekar fakta. (Eller om Balsom möjligtvis slarvar.) Och därmed ställer fel startelva på gräset.
För att komma tillrätta med problem nummer ett: varför inte byta Lustig mot nån som kan konsten att hålla stolpen (nåja) och sätt in Lustig i andra halvlek, om ytterligare offensiv behövs, eller gör honom till högerytter.
Framåt då?
Jo, den där berömda Hamrénska offensivlustan verkar ju endast rinna till om man har ett rejält underläge. Vilket ju man kan förstå om det handlade om rollspel a la sub/dom men nu pratar vi ju fotboll, där det är mer praktiskt att smälla in mål innan man släppt in nåt – då har man liksom tagit ett stort steg mot poäng.
Det är knappt att man kan förstå att detta är önskvärt läge ens om man ställer upp på  devisen att vinna med många mål är det som ger framgång.

Ja, för det är ju egentligen inte faktaförnekelse det är fråga om utan erikslinjen – full offensiv sysselsättning går före defensiva bidrag alla dagar i veckan, med konsekvensen att han hellre köper torsk med 5-6 än grisar sig till 1-0. För då har vi spelat bra och varit ”jävligt starka tillsammans”. Så bered er på ett sjunde hemjobbskatteavdrag för Lustig et al.

Hur det går? Fråga Eriks kostym.

The tjosan one

Tänk dig att du fått ett nytt jobb. Det innebär två uppdrag, som kan vara varandras motsats men som inte måste vara det. Det ena är uttalat – du ska säkra resultat, avancemang, titlar, medaljer.

Detta är själva fundamentet i ditt arbete; att vinna. Men detta deluppdrag är också beroende av vad vi kan kalla folkets röst. En högljudd opinion som kräver detta men som har viss förståelse för förutsättningarna för ditt arbete; trötta, gamla och skadade medarbetare samt, i vissa fall, överlägsna konkurrenter.

Den där opinionen kan vara klurig – bland annat består den av sk media (vilket inbegriper en liten gnällig blogg som envisas med att peka på siffror och fakta när du helst vill köra på feeling.).

De där media är nämligen lite mer kunniga än gemene man, då det är deras jobb. Och deras jobb gör ditt jobb lite surt. Bland annat så tjatar de om deluppdrag numero 2.

Det är outtalat men självklart – gruppen av medarbetare måste anpassas till nutid, till rådande arbetssituation och de arbetsuppgifter denna kräver. Medarbetarna måste vara de bästa och gärna de yngsta för då kan de vara med under ett flertal år.

Det där med ”rådande arbetssituation och de arbetsuppgifter denna kräver” är intressant, för det bestämmer du.

Du bestämmer hur medarbetargruppen ska arbeta, vad som är viktigt och vad som ger resultat. Du är ju trots allt ledaren. Det är svårt.

Men din svåraste uppgift är att jämka de två deluppdragen – att nå resultat och samtidigt byta ut de som tidigare gett resultat mot nya som du tror ska ge resultat.

Som tur är finns ganska många tillfällen att prova innan läget blir skarpt. Och provat – ja, det har du gjort.

Och din slutsatser har varit ganska beska – genom din vägran att arbeta efter ett system som gör att även den nye och mer oerfarne medarbetaren kan prestera resultat så har du hamnat i en situation där du måste välja de gamla rävarna för att ens ha en möjlighet att uppfylla ditt viktigaste deluppdrag – att vinna.

Ändå funderar du på att i skarpast möjliga läge – ett direkt avgörande arbetsmoment – slänga in en medarbetare som dels varit skadad och som dels är otränad, vilket gör att orken rimligtvis är sisådär. Och som dessutom inte riktigt hittat hur han ska arbeta när han fått chansen. Detta trots att du när det gäller andra medarbetare hävdar att man a) ska arbeta ofta b) ska orka göra hela arbetsmomentet om 90 minuter.

Det är kanske inte riktigt schysst mot medarbetaren i fråga kan man tänka (men ger det resultat så kanske det inte spelar så stor roll tänker vi).

Att det sedan sitter en medarbetare bredvid som på ett bättre sätt matchar såväl dina något vad det verkar godtyckliga krav som vad arbetssituationen de facto kräver spelar inte så stor roll vad det verkar.

Men så har din långsiktiga strategi också alltid varit: ”tjosan, nu kör vi!”.

Lycka till Erik.

 

Fotnot.

För den som vill titta på Elms prestationer jämför med Kims och Anders – och till och med Pontus – duger vår Taco-Tracker utmärkt även till detta.

Statistik för Eriks vanligaste innermittar

innermittfalt_under_erik_tot

Där kan ni se att han genomgående har sämst siffror, per tävling och totalt. Men även vi tror det bor något genialt i den där kroppen, frågan är bara hur Erik skall få ut det!

Taco vs Den goda viljan (eller Erik Hamrén är en faktaförnekare)

Vi gillar fakta. Och speciellt gillar vi fakta som visar att vi har rätt och Hammarn fel. Först gjorde vi en ganska kort och enkel grej som ändå var ganska talande. Landslaget gjorde fler mål och släppte in färre med Anders på plan.
Men vi ville sätta det i perspektiv och gjorde en större insats för att få in datan vi behövde. Resultatet blev en Taco-Tracker.

tacotracker

Detta är en tabell som visar varje spelares ±-statistik under Eriks tid som förbundskapten, det vill säga hur många mål framåt respektive bakåt varje spelare varit på planen vid.
Än mer intressant blir det när vi sedan sätter detta i relation till hur många minuter spelaren spelat*. Det ger en indikation, en fingervisning, om spelarens påverkan på laget.
För att ytterligare sätta prestationen i perspektiv innehåller tabellen även en rad andra saker, som antal mål eller assist varje spelare själv producerat, och svårighetsgraden på motståndet.
Och vet ni vad? Anders Svenssons +0,041 mål / per spelad minut visar sig inte bara vara det bästa någon av innermittfältarna mäktat med i nuvarande kval, även om svårighetsgraden på hans minuter är förhållandevis låg.
Det är inte ens bäst av alla spelarna under kvalet till Brasilien.
Det är det bästa någon utespelare mäktat med under Hamréns tid som Förbundshamrén.

Anders ger stabilitet. Oavsett om han råkar ha passerat den ålder som Hamrén bara ser som en siffra. (En del av er kommer invända mot datans omfång och säga att man inte kan dra slutsatser, och det har vi svarat på tidigare.)

En sak som slår oss är: när vi började tracka Taco (det lät inte riktigt bra det där va?) så fanns Kim Källström, Rasmus Elm, Anders Svensson och Pontus Wernbloom att välja på. Nu är Svensson ifrågasatt och Kim bortstött.
Istället är Albin Ekdal en bubblare. Och det är bra. Ekdal har rätt profil. Enligt vårt synsätt. Men tiden får visa om hans närvaro resulterar i poäng. I resultat.

Så, när allt kommer omkring så är fakta i målet: bästa innermittfältare sett till resultat är Anders Svensson. Trots ett fåtal minuter. Trots att motståndet kanske inte är det bästa.

Fakta är där. Varför förneka det, Hamrén?

Vi håller förstås med om att de sk mjuka värdena är viktiga i fotboll – inställning, beteende, kultur – men utan en spelmässig kärna, det vill säga en tydlig idé, vad ger de då? På vad ska de appliceras?
Att vara en idealist, men utan något väldefinierat ideal att sträva efter – vad blir man då? Det blir en ”håll tummarna och bollen är rund”-tränare, fast med krav och intentioner. Det blir ”ut och kör grabbar”-spelidén, fast klädd i andra, finare ord.
Visst, vi ska erkänna att där finns något slags offensiv tanke – gör fler mål än de andra så löser det sig nog – som kanske kanske kan kallas ett ideal. Men ett ideal bör ändå innehålla något slags hållbar idé om hur man når dit. Inte bara ett dallrigt ”nog”.

Vi har tidigare varit inne på kärleksmetaforen, att göra slut. Via sms. Det finns nåt där. I hur detta utstrålar något pubertalt. En ovilja att stirra sanningen, nåja statistiken, i vitögat.
Det kan vara som så att Erka gör det – tar en titt på siffrorna. Ja, snarare ÄR det så. Han vet. Han har allt framför sig. För vi räknar kallt med att Balsom serverar otroligt fingranulär statistik. (Och hans beslut kanske grundar sig på att han vet saker vi inte vet. Men isåfall – säg det då.) Sen väljer han ändå att göra som han gör. Tro som han tror. Hoppas som han hoppas. Det är naivt. Det är oskyldigt. Det är barnsligt. Det är kanske till och med oansvarigt, givet uppdrag och arbetsbeskrivning. Kvar står en idealist – men utan ett tydligt ideal. En ledare utan system. Eller snarare med ett upplägg som det inte finns spelare som kan förverkliga.
Visst – Hamrinho är tvingad till en generationsväxling. Men det har ju förbundskaptener klarat förr. Tommy Svensson hade guts (och ja, tid nog) att sparka ut de gamla gråvita trotjänarna INNAN han formerade sin nya trupp.
Och visst – han har det spelarmaterial han har. Unga egoistiska snurregubbar (16:45 min i programmet). Men jobbet går ju ut på att få dem att prestera bra givet sina förutsättningar. Ingen kan bli något denne inte är. Det är därför det behövs ett system. Och. Och. Och. Men. Men. Men. Om. Om. Om.

Till syvende og sidst handlar det om ledarskap. Eller kanske bristen på det. Om en ovilja att ansikta musiken för att istället predika den goda viljan.
Men vänta lite….det skulle ju handla om Anders Svensson? Just det.
I dagens landslag saknas ofta inte bara ledarskap utanför planen – det vill säga bristen på en hållbar idé, en tydlig inriktning, en känsla för psykologi som får individer att prestera. Nej, det saknas ofta också på planen. Den gode Z till trots. Som ju, handen på hjärtat, egentligen aldrig varit den där grundstenen. Visst kan han leverera resultat men att få de andra att växa? Nja. Även om det har blivit enormt mycket bättre, med nickar och heja-rop och huvudklappar – en så kallad positiv shajning.

Och den som står för ledarskapet, bortsett från ZZ Kropp då, är en som genomgått en tydlig förändring från humörklackare till närmast krusbärstjurig vinnarskalle. Taco. Och alla siffrorna däruppe säger allt om hans ledarskap – det leder nånstans. Till resultat. Ja, om och när Anders Svensson spelar så sker saker. Färre bolltapp, ytor skärs av och hela mittfältet kliver upp nåt steg. Vågar mer. Genom att bli säkrare bakåt, så blir man vassare framåt. Elementärt, min käre Balsom. (Och det är dessutom fakta. Fakta som man förstås kan välja att bortse från.)

Låt oss kolla den så kallade centrallinjen i övrigt.

Målvakt. Isaksson verkar stå säker. Och kanske är det lika bra. Likväl är han inte någon som genom sitt agerande kan få de andra att lyfta blicken.

Backlinjen? Sen Mellberg slutade känns det inte som att det finns någon som blir fullständigt vansinnig om laget presterar dåligt och som kan få igång övriga. Och som har den sportsliga kunskapen att genomföra och leda återtåget.

Mittfältet? Wernbloom har förvisso nåt slags märkvärdig offensiv teknisk köttighet som kan vara nyttig. Han är strängt taget – och detta är sagt med största omtanke, för denna typ av spelare behövs – allra bäst på forechecking. Men Wernbloom är ingen ytätare, hälseneskavare som gör motståndarna sämre och som ger dem färre alternativ, vilket Svensson gör.
Elm? Djupt därinne finns underverk, det vet vi. Spelintelligensen är enorm. Men rädslan eller vad det nu är verkar vara ännu större. Eller så är han allergisk även mot blått och gult.
Ekdal? Där finns nåt. Ett tvåvägsspel. Men ännu har det inte stått och fallit med honom. Och frågan är hur han klarar det. Låt honom prova.
Och sen har vi Kim. Eller vänta, nej det har vi ju inte längre. Jo, det har vi. Eller nej…Eller?

Anfallet? Z har vi redan pratat om. Att Toivonen eller Elmander skulle kunna leda laget till ett ändrat beteende under nittio minuter känns overkligt.

Som ni märker så pratar vi om det som är Hamris självutsedda hemmaplan – shajning. Attityd. Allt det där som resulterar i matchpåverkande handlingar, som drar med sig de andra. Och så är vi där vid resultat igen.

Låt oss avslutningsvis få säga några ord om vikten av en balanserande mittfältare för att nå resultat. En som äter yta och kan sätta iväg kvalitativa bollar. Som de andra VET kan göra det. Som kan växla tempo och insats efter läge och motstånd. Obalanserade lag brukar karaktäriseras av potential till en frejdig offensiv eller tungt sittande försvar. Som antingen Häcken eller Gefle. Men inte både och, efter behov.
Fast både och är ju vad vi borde kunna förvänta oss av landslaget i allmänhet, och i synnerhet i den här situationen.

Vår slutsats är: det räcker inte med Den goda viljan. Men faktaspäckad taco kan däremot ta oss ganska långt.

*) Som brukligt i sådana här sammanhang räknar man man med att en match har 90 minuter. Det gör att det kan bli lite missvisade när en spelare blivit inbytt sent i en match och kanske bara får en minut i officiella statistiken, men i praktiken även spelat kanske 7 övertidsminuter. För att undvika större misstag i detta har vi tagit bort alla spelare med mindre än totalt 90 minuter på plan under kvalet.