Vi gillar fakta. Och speciellt gillar vi fakta som visar att vi har rätt och Hammarn fel. Först gjorde vi en ganska kort och enkel grej som ändå var ganska talande. Landslaget gjorde fler mål och släppte in färre med Anders på plan.
Men vi ville sätta det i perspektiv och gjorde en större insats för att få in datan vi behövde. Resultatet blev en Taco-Tracker.
Detta är en tabell som visar varje spelares ±-statistik under Eriks tid som förbundskapten, det vill säga hur många mål framåt respektive bakåt varje spelare varit på planen vid.
Än mer intressant blir det när vi sedan sätter detta i relation till hur många minuter spelaren spelat*. Det ger en indikation, en fingervisning, om spelarens påverkan på laget.
För att ytterligare sätta prestationen i perspektiv innehåller tabellen även en rad andra saker, som antal mål eller assist varje spelare själv producerat, och svårighetsgraden på motståndet.
Och vet ni vad? Anders Svenssons +0,041 mål / per spelad minut visar sig inte bara vara det bästa någon av innermittfältarna mäktat med i nuvarande kval, även om svårighetsgraden på hans minuter är förhållandevis låg.
Det är inte ens bäst av alla spelarna under kvalet till Brasilien.
Det är det bästa någon utespelare mäktat med under Hamréns tid som Förbundshamrén.
Anders ger stabilitet. Oavsett om han råkar ha passerat den ålder som Hamrén bara ser som en siffra. (En del av er kommer invända mot datans omfång och säga att man inte kan dra slutsatser, och det har vi svarat på tidigare.)
En sak som slår oss är: när vi började tracka Taco (det lät inte riktigt bra det där va?) så fanns Kim Källström, Rasmus Elm, Anders Svensson och Pontus Wernbloom att välja på. Nu är Svensson ifrågasatt och Kim bortstött.
Istället är Albin Ekdal en bubblare. Och det är bra. Ekdal har rätt profil. Enligt vårt synsätt. Men tiden får visa om hans närvaro resulterar i poäng. I resultat.
Så, när allt kommer omkring så är fakta i målet: bästa innermittfältare sett till resultat är Anders Svensson. Trots ett fåtal minuter. Trots att motståndet kanske inte är det bästa.
Fakta är där. Varför förneka det, Hamrén?
Vi håller förstås med om att de sk mjuka värdena är viktiga i fotboll – inställning, beteende, kultur – men utan en spelmässig kärna, det vill säga en tydlig idé, vad ger de då? På vad ska de appliceras?
Att vara en idealist, men utan något väldefinierat ideal att sträva efter – vad blir man då? Det blir en ”håll tummarna och bollen är rund”-tränare, fast med krav och intentioner. Det blir ”ut och kör grabbar”-spelidén, fast klädd i andra, finare ord.
Visst, vi ska erkänna att där finns något slags offensiv tanke – gör fler mål än de andra så löser det sig nog – som kanske kanske kan kallas ett ideal. Men ett ideal bör ändå innehålla något slags hållbar idé om hur man når dit. Inte bara ett dallrigt ”nog”.
Vi har tidigare varit inne på kärleksmetaforen, att göra slut. Via sms. Det finns nåt där. I hur detta utstrålar något pubertalt. En ovilja att stirra sanningen, nåja statistiken, i vitögat.
Det kan vara som så att Erka gör det – tar en titt på siffrorna. Ja, snarare ÄR det så. Han vet. Han har allt framför sig. För vi räknar kallt med att Balsom serverar otroligt fingranulär statistik. (Och hans beslut kanske grundar sig på att han vet saker vi inte vet. Men isåfall – säg det då.) Sen väljer han ändå att göra som han gör. Tro som han tror. Hoppas som han hoppas. Det är naivt. Det är oskyldigt. Det är barnsligt. Det är kanske till och med oansvarigt, givet uppdrag och arbetsbeskrivning. Kvar står en idealist – men utan ett tydligt ideal. En ledare utan system. Eller snarare med ett upplägg som det inte finns spelare som kan förverkliga.
Visst – Hamrinho är tvingad till en generationsväxling. Men det har ju förbundskaptener klarat förr. Tommy Svensson hade guts (och ja, tid nog) att sparka ut de gamla gråvita trotjänarna INNAN han formerade sin nya trupp.
Och visst – han har det spelarmaterial han har. Unga egoistiska snurregubbar (16:45 min i programmet). Men jobbet går ju ut på att få dem att prestera bra givet sina förutsättningar. Ingen kan bli något denne inte är. Det är därför det behövs ett system. Och. Och. Och. Men. Men. Men. Om. Om. Om.
Till syvende og sidst handlar det om ledarskap. Eller kanske bristen på det. Om en ovilja att ansikta musiken för att istället predika den goda viljan.
Men vänta lite….det skulle ju handla om Anders Svensson? Just det.
I dagens landslag saknas ofta inte bara ledarskap utanför planen – det vill säga bristen på en hållbar idé, en tydlig inriktning, en känsla för psykologi som får individer att prestera. Nej, det saknas ofta också på planen. Den gode Z till trots. Som ju, handen på hjärtat, egentligen aldrig varit den där grundstenen. Visst kan han leverera resultat men att få de andra att växa? Nja. Även om det har blivit enormt mycket bättre, med nickar och heja-rop och huvudklappar – en så kallad positiv shajning.
Och den som står för ledarskapet, bortsett från ZZ Kropp då, är en som genomgått en tydlig förändring från humörklackare till närmast krusbärstjurig vinnarskalle. Taco. Och alla siffrorna däruppe säger allt om hans ledarskap – det leder nånstans. Till resultat. Ja, om och när Anders Svensson spelar så sker saker. Färre bolltapp, ytor skärs av och hela mittfältet kliver upp nåt steg. Vågar mer. Genom att bli säkrare bakåt, så blir man vassare framåt. Elementärt, min käre Balsom. (Och det är dessutom fakta. Fakta som man förstås kan välja att bortse från.)
Låt oss kolla den så kallade centrallinjen i övrigt.
Målvakt. Isaksson verkar stå säker. Och kanske är det lika bra. Likväl är han inte någon som genom sitt agerande kan få de andra att lyfta blicken.
Backlinjen? Sen Mellberg slutade känns det inte som att det finns någon som blir fullständigt vansinnig om laget presterar dåligt och som kan få igång övriga. Och som har den sportsliga kunskapen att genomföra och leda återtåget.
Mittfältet? Wernbloom har förvisso nåt slags märkvärdig offensiv teknisk köttighet som kan vara nyttig. Han är strängt taget – och detta är sagt med största omtanke, för denna typ av spelare behövs – allra bäst på forechecking. Men Wernbloom är ingen ytätare, hälseneskavare som gör motståndarna sämre och som ger dem färre alternativ, vilket Svensson gör.
Elm? Djupt därinne finns underverk, det vet vi. Spelintelligensen är enorm. Men rädslan eller vad det nu är verkar vara ännu större. Eller så är han allergisk även mot blått och gult.
Ekdal? Där finns nåt. Ett tvåvägsspel. Men ännu har det inte stått och fallit med honom. Och frågan är hur han klarar det. Låt honom prova.
Och sen har vi Kim. Eller vänta, nej det har vi ju inte längre. Jo, det har vi. Eller nej…Eller?
Anfallet? Z har vi redan pratat om. Att Toivonen eller Elmander skulle kunna leda laget till ett ändrat beteende under nittio minuter känns overkligt.
Som ni märker så pratar vi om det som är Hamris självutsedda hemmaplan – shajning. Attityd. Allt det där som resulterar i matchpåverkande handlingar, som drar med sig de andra. Och så är vi där vid resultat igen.
Låt oss avslutningsvis få säga några ord om vikten av en balanserande mittfältare för att nå resultat. En som äter yta och kan sätta iväg kvalitativa bollar. Som de andra VET kan göra det. Som kan växla tempo och insats efter läge och motstånd. Obalanserade lag brukar karaktäriseras av potential till en frejdig offensiv eller tungt sittande försvar. Som antingen Häcken eller Gefle. Men inte både och, efter behov.
Fast både och är ju vad vi borde kunna förvänta oss av landslaget i allmänhet, och i synnerhet i den här situationen.
Vår slutsats är: det räcker inte med Den goda viljan. Men faktaspäckad taco kan däremot ta oss ganska långt.
*) Som brukligt i sådana här sammanhang räknar man man med att en match har 90 minuter. Det gör att det kan bli lite missvisade när en spelare blivit inbytt sent i en match och kanske bara får en minut i officiella statistiken, men i praktiken även spelat kanske 7 övertidsminuter. För att undvika större misstag i detta har vi tagit bort alla spelare med mindre än totalt 90 minuter på plan under kvalet.
