Hamrén sms-dumpar Rosenberg – och rostskyddar samtidigt gamla vänskaper

Vi har funderat några varv kring beslutet att inte kalla in någon ersättare till Hysén, och kommit fram till att det i bästa fall kan vara helt rätt, men att beslutet – och kanske framför allt sättet att kommunicera det – får medvetna eller omedvetna konsekvenser.

Sakfrågan
Det är i ärlighetens namn väldigt svårt att komma på vem man skulle vilja att han skulle ha kallat in, när spelarna på tur tackar nej för att de vill vila, vara med familjen, är skadade eller på annat sätt gjort medverkan omöjlig.

Kanske skulle det varit Rosenberg, som varit med många gånger tidigare och som var bra nog att hoppa in båda betydelsefulla EM-matcher för mindre än ett år sedan, kanske skulle det varit Erton som var bra nog för bara några månader sedan. Eller så skulle det ha varit färska Robin eller Robin som skulle fått chansen att känna på det lite, fått chansen att blir 2010-talets Thomas.
Men kanske är det rätt att låta bli att kalla in någon av dem.

Kommunikationen
Det är naturligtvis synnerligen okänsligt av förbundskaptenen att inte linda in det han ser som avsaknad av kvalitet i något mjukare, som till exempel form. Att säga att Rosenberg är för dålig är något annat än att säga att han inte riktigt är i sin livs form.

De yngre har kanske i bästa fall fått ett – nyttigt eller ej – fotbollsmässigt tillnyktrande. För Rosenberg är det något annat. För faktum är att Erik just gjort slut med Rosenberg. Via media.

Och han har inte bara – eller kanske inte ens – underkänt fotbollspelaren Rosenberg. Det är personen Rosenberg som underkänts. Men kanske är det rätt.

Stringensen
Vad hela den här situationen gör tydligt är att det nu finns ett Hamrénskt gäng. Olika regler gäller för olika spelare. En skadad Majstorovic åker med till Ukraina för att han är viktig för gruppen.

Ingen kan säga att Ola tycks vara i slag. Eller att Elmanders fotbolls- och hälsomässiga status är glasklar. Men deras status i gruppen är det. Om Elmander kan stretcha är han med. Om Ola inte startar, skall han i alla fall bytas in. Det är bestämt i förväg. Så var det mot Irland. Så var det mot Makedonien.

Det blir klarare och klarare att det finns ett vi som är med och ett ni som inte är det. Hamrén har testat, valt och byggt SITT lag. Och det blir klarare och klarare att det är andra meriter än fotbollskompetens eller ens form som tar dig till landslaget. Som till exempel en gemensam historia, en gammal vänskap.
Men det kanske är helt rätt.

För i bästa fall är det ett tecken på att Hamrén förstått allvaret i situationen. Han tar en extern strid för att slippa interna orosmoment. Han väljer sina säkra och trygga kort. Sluter gruppen. Ökar skärpan. Fokuserar på uppgiften.

Och det är därför tänker vi ett extra varv kring alla våra kansken. För de kanske är måsten. För Hammarn. För att det verkar som att Hamris till slut har hajat det som ni läsare redan vet  – att det enda som räknas är resultat, inte prestation.

Och skall landslaget nå VM så krävs antagligen bästa möjliga resultat – tre poäng mot Österrike.

Tillägg

Och så nästan precis när de sista raderna skrevs nås vi av beskedet att Nisse kallas in. Överväger att inte publicera. Men så inser vi att det håller ihop. Nisse är ett rimligt val. En tung spelare med massor av rutin,  som i många år funnits i skiktet precis under landslaget. Han kommer veta sin plats och göra allt för gruppen.

Vi kan bara konstatera att det är tur för Hamrén att han inte kastat en massa skit på Sveriges backar för bara någon dag sedan.

Lars är lika bra och bättre

Lyssnade på Agendasättarnas podd med Lars Lagerbäck idag. Till att börja med; en podd väl värd att lyssna till – väldigt trevligt när den intervjuade får tala till punkt och där den som intervjuar plockar upp intressanta trådar i det som sägs, istället för att driva en egen linje, ställa de förutbestämda följdfrågorna och försöka få fram förhandbestämda poänger (ping @SKAVLANTVShow).

Utöver att det trevliga i att få höra Largerbäck prata om allt från det olämpliga i att ta lätt på träningsmatcher till timslånga samtal med Zlatan och Freddie, så var det en sak som speciellt fångade siffernördens intresse.

Mitt i alltihop hävdade Lagerbäck att landslaget under hans ledning – under perioder – gjort nog så många mål som Hamréns.

Det var inte så att vi misstrodde Lasse, men vi har ändå både vänt och vridit på herrarna Lagerbäck och Hamréns målproduktion och tyckte oss inte ha sett detta. Så då fick vi titta på ett annat sätt än vi tidigare gjort.

Glidande fönster om 10 matcher

Vi tittade på målproduktionen genom ett glidande fönster för att få fram Hamréns och Lagerbäcks bästa offensiv under någon period om 10 tävlingsmatcher. Och det visar sig såklart att Lasse har rätt.

Landslaget har som bäst – under 10 sammanhängande matcher – mäktat med att få bollen i mål 31 gånger under de båda herrarnas ledning.

fonster_om_10

För Lars del handlar det om en period som inleddes 2003-06-07 (alltså under tiden med delat kaptenskap) med en 6-0-seger borta mot San Marino och avslutades med 7-0 mot Malta borta 2004-09-04 under ensamt ledarskap.

Eriks målrikaste 10-matchperiod inleddes med 2-0 hemma mot Ungern 2010-09-03 och avslutades med den famösa 3-2-segern mot Holland på Råsunda 2011-10-11.

Och om 5

Men det slutar inte här.

För om vi tittar på ett fönster om 5 matcher istället – ja, då är Lars ännu giftigare.

fonster_om_5

För här slår Lasse vår nuvarande förbundskapten, den offensivt bäste svenske kaptenen någonsin, på fingrarna med 1 pyts.

Under 5 tävlingskamper från 2004-10-09 (Ungern, 3-0, Råsunda) till och med 2005-09-03 (Bulgarien, 3-0, Råsunda) gör Lagerbäcks landslag totalt 19 mål. (Övriga motståndare Island 4-1 (b), Bulgarien 3-0 (b) och Malta 6-0 (h).

Hamréns bästa 5-matchersperiod är visserligen inte långt ifrån, men faktiskt sämre. Mellan 2010-09-07 (San Marino, 6-0, Malmö) och 2011-06-07 (Finland, 5-0, Råsunda) gör Hamréns Sverige 18 mål. Övriga matcher Holland 1-4 (b), Moldavien 4-1 (b), Moldavien 2-1 (h).

Slutsats

Lasse hade rätt. Som vanligt.

Förresten

Någon som tror att Hamrén har att säga så att det räcker till en hel timme?

Liten katastrof – och ett litet fall framåt. Sifferlösa reflektioner.

”– Vi har ett ganska orutinerat lag, ett lag som inte har så stor erfarenhet av sådana här matcher” skall Hamrén ha sagt efter matchen.

För det första. Det kan ifrågasättas. I princip alla spelare har varit med om att ta sig vidare från åtminstone ett kval och dessutom av det efterföljande mästerskapet. För inte kan han inbilla oss att ett VM-kval mot Irland skulle vara större än ett EM-kval mot Holland, eller mästerskapsmatcher mot hemmanationen, följt av England och Frankrike. Å andra sidan darrade laget även vid flera av de nämnda tillfällena.

För det andra. Visst är det bra att Erik har insikten, men hans jobb slutar inte där. Vad har han, och hans ”orutinerade” lag, dragit för lärdom av misstagen i 1-4-matchen borta mot Holland, darrigheten mot Ukraina eller handlingsförlamningen i första halvleken mot Tyskland. Har inte dessa upplevelser inte givit någon rutin? Vare sig för Hamrén eller någon annan inblandad. Det tycks fortfarande som samma naivitet råder.

Eriks jobb är att välja de spelare han tror är bäst lämpade och ge dem verktyg att överkomma eventuella brister de har. Vi har tidigare varit inne på det, låt oss kalla det en taktik eller ett system. Var är det? I den etablerade pressen har det efterlysts en plan B. Den efterfrågan är i våra ögon illa formulerad, eftersom den förutsätter en plan A. Att ta ut ett lag och be dem visa shajning är inte en plan. (Det är heller inte en ”plan” att i förväg ha bestämt att Ola skall bytas in mot den som sedan visar sig vara bäst på plan.)

När nu Erik sitter där med insikten att laget är ”orutinerat” – och det måste han ju i så fall vetat när han tog ut det – ter det sig som en än större gåta att Anders Svensson med över 110 landskamper inte spelade från start. Och när man ser (eller borde se) hur darrigt det är och vet (eller borde veta) vilka nyckelroller de centrala mittfältarna spelar, och vet (eller borde veta) vad som hände när Taco kom in i Tysklandsmatchen, är det snudd på chockerande att Anders inte bara började på bänken, utan dessutom blev kvar där matchen ut. Finns det någon slags prestige här?

Men man inser ju att situationen är besvärande. Han vill innerligt gärna göra sig fri från Anders och etablera ett innermittspar som håller hela hans era ut, och slippa ställas inför fullbordat faktum när Taco, 38 år gammal, tackar för sig efter Rio. Men är det värt det – om priset är att det inte blir någon resa till Brasilien. Och om han petas för sin ålder (eftersom ålder i så fall inte bara är en siffra), och inte används när det krisar, kan man också fundera på varför han skall stå i vägen för framtiden och hålla Albin utanför truppen.

Det är mycket som är konstigt i Taco-gate. Vi måste gräva fram lite siffror kring det här.

Slutligen några andra smågrejer.

Ett litet fall framåt att inget mål släpptes in, trots god hjälp från Sveriges backlinje vid ett par tillfällen. Varför sätter Olsson en 5-10-meterspassning på en felvänd Källströms stödjeben? Det sätter honom i en helt onödig tidsbrist och håller, efter ett par stressade kortpassningar, på att resultera i ett helt egenskapat baklängesmål.

Som tur var, var även Long dålig i den situationen och drog bollen upp till rad Z.

Och det här var alltså första gången Hamréns landslag inte gjort mål i en tävlingsmatch.

Varför har Erik i förväg bestämt att Ola skall ersätta Tobias? Och varför ändrar man inte den planen när det visar sig att Tobias är den som är klart vassast framåt. (Här kan vi ha missat någon eventuell skada – har vi det?) Om man nu prompt måste ha in Ola (för att man bara måste?), hade det då inte varit bättre att flytta ner Seb på högerbacken istället för att där sätta en av truppens långsammaste spelare, när det dessutom innebär att byta mittbackspar mitt i matchen?

Om vi inte tror på gruppseger, utan hoppas på en av de där ”bästa andraplatserna” – hade det inte varit bättre om vi förlorat i Berlin och vunnit igår? Så mycket för den ”bragden”.

Hamrén fick chansen. Zlatan och Taco tog den.

härligt att se hur Hamréns gossar kliver fram när det verkligen gäller för att hösta in tre viktiga poäng.
Nja. Det var ju en träningslandskamp.
Vad denna match underströk var att offensiven är godkänd, men att defensiven är underkänd.
Strängt taget hade matchen två ansikten – första och andra halvlek.
Första halvlek var nästan som en riktig fotbollsmatch och när den var slut så ledde England, trots att Sverige bitvis spelat en strålande offensiv fotboll med starka individuella prestationer – sköna crossar från Elm och Källström samt ärtiga löpningar från Lustig och en ständigt utmanande vänsterkant. I alla fall i trettio minuter.
Sedan vaknade England till och avslöjade landslagets defensiva brister: fasta situationer, Lustigs problem att läsa spelet och allt för ofta upptäcka att han står för högt upp och redan är överspelad, Isakssons vägran att lämna mållinjen samt vårt nya mittbackspars oförmåga att lugnt och fint spela upp bollen.
Ja, England gjorde det bra också. Regissören var Steven Gerrard – Englands Anders Svensson. (Mer om vår egen Taco-Pirlo strax.)
Andra halvlek präglades av byten – 12 totalt, varav fem engelska innan Zlatan kvitterade – och en känsla av nervarvning. Kamperna var få och frisparkarna färre (ändå delades tre gula kort ut). Och så kom Anders Svensson in. Och Steven Gerrard gick ut. Eller om det var i motsatt ordning.
De få framstötar engelsmännen förmådde utan sin Taco tog vår Taco hand om (så att firma Granqvist/Olsson/Isaksson slapp). Tack för det.
Och så har vi ju Zlatan. En sanslös prestation matchen igenom. Skulle Z spela såhär i alla matcher – sekonderad av Svensson – så skulle Hamréns landslag också nå resultat.
Men sammantaget så vann England den halvlek som liknade en tävlingsmatch, medan Sverige vann andra halvleks spelartestande. Och inget var det värt. Poängen är att det inte blev några poäng.
Men psykologiskt då? Att vinna över England? Att bryta trenden  – var det inget värt? Kanske.
Men spelmässigt då? Fick vi inga svar? Jo, att Hamrén tar ut fel startelva.
Men publiken då? Var det inte en härlig stämningInga kommentarer.
Men att vinna premiärmatchen på nya arenan då? Visst, en vinst mot ett storlag, om än b-betonat, kan vara det första steget mot att Friends blir landslagets ointagliga borg.
Men prestationen då? Jo, Zlatans sätt att göra det bara han kan göra kan nog komma att betyda att publiken tror på landslaget igen, tillsammans med vändningen mot Tyskland.
MEN. Det betydde ingenting resultatmässigt.
Vi tar det igen. Resultat går före prestation. Och denna gång var resultatet värdelöst. Den innebar ingen framgång.
Och är det några som bryr som om resultat och framgång, så är det spelarna själva. Med det i åtanke är det nog så att samtliga i truppen – Hamrén inkluderad – vet att det var en spelare och motståndarnas byten som räddade dem idag. I en match som inget betydde.
Men vem vet? Kanske hoppas de att nästa motståndare – Irland i tävlingslandskampen den 22/3 2013 – också ställer upp med ett b-lag, så att vårat toppade och Zlatan-dopade, men utan en tacodoftande-spelare ack så felformerade, lag kan ge dem en omgång i andra halvlek (när väl tacon serverats).
Då blir också det motståndet en munsbit för Zlaktarn.
Till sist detta med Hamréns chanser och trender – en summering:

  • November – check.
  • Invigning – check.
  • Solna – check.
  • Bryta nya förlust- mot-England-trenden – check.
  • Darrigt försvarspel – check.
  • Zlatan i toppform och Taco på plan ger “resultat” – check.
  • Bäst när det inte gäller – check.
Bra jobbat, Erik.