Z.
Category Archives: Zlatan
Hej Supporter – Slutar Zlatan?
En annan av de frågor som förekom i vår undersökning var ifall Zlatan skulle sluta i landslaget om vi missade VM.
39,3% tror att Z slutar om vi missar VM.
13,9% tror att han slutar om vi inte når playoff
46,8% tror han fortsätter oavsett.
Lite annat mönster här jämfört med de andra. Här är inte de med mest erfarenhet de klart mest skeptiska utan resultatet är mer spritt. Kan det vara så att de med mer erfarenhet tror det är svårare att sluta?
Vi fick rätt, Zlatans nya Barca-snitt är awesome
Inför första mötet mellan PSG och Milan gjorde vi ju en liten grej på Zlatans insats och målskörd mot sina tidigare lag i Champions League, och förklarade varför det luktade Zlatan-kasse.
Nu blev det ju precis så (och vi fick rätt, för typ första gången?), och då tyckte vi det kunde vara på sin plats att ge en liten uppdatering av diagrammet som visar Zlatans målsnitt i Champions League – totalt, mot sina tidigare klubbar och mot Barca specifikt. Nu ser det ut så här.
Med tanke på Barcas status, är det ganska freaking bra att göra mål varannan match. Det tycker i alla fall vi.
Därför luktar det Zlatan-kasse ikväll
I kväll är Zlatan med om att spela mot FC Barcelona för fjärde gången sedan han lämnade klubben efter en stormig sista period med (eller mot, beroende på hur man är lagd) Pep.
Två gånger har det slutat med förlust (2-3 i gruppspelets hemmamöte förra säsongen där Zlatan gjorde 1 mål, och 1-3 i andra i kvartsfinalmöte samma säsong) och en gång oavgjort (0-0 i det första mötet i just nämnda kvartsfinal).
Det som stundar är alltså fjärde försöket för Zlatan att besegra Barcelona, och det blir totalt elfte gången som Ibra möter ett lag som han tidigare spelat för i Champions League i just Champions League.
Av de 10 matcher han spelat mot sina tidigare lag har han vunnit 3, spelat oavgjort 3 och förlorat 4 och har en målskillnad på 8-12, dvs -4 mål.
Utöver målet mot för Milan 11/12 har Zlatan gjort mål vid ytterligare ett tillfälle. Det var också det för Milan – mot Ajax i gruppspelet säsongen 10/11. Det lämnar honom med ett målsnitt på 0,2 mål per match mot före detta lagkamrater, att jämföra med hans 0,32 mål per match totalt i Champions League.
Men faktum är att mot just Barcelona har han ju ett målsnitt på 0,33, vilket gör att hans målsnitt mot Barca är bättre än det genomsnittliga.
Data hämtad från uefa.com.
Zlatan hjärta Erik = dagsform (och det stora arbetet med att hitta ett fungerande smeknamn)
Vi vet nu att Hampa vill göra mål hellre än att spika igen – det är hans filosofi. Han vill att motståndarna ska darra av skräck inför Sveriges offensivlusta – av vår shajning. Resultatet hittills, enligt vårt mått på framgång, är sådär. Och Erka har egentligen bara en enda sak att tillgå (nej, vi räknar inte Lustig) för att överbevisa oss alla.
Zlatan.
(En blogg som den här tvingas ju att bli mer eller mindre Zlatan-besatt, vilket vi inte ber om ursäkt för men för alla er som saknar långa analyser av den gamla svenska paradgrenen “monstruöst viktiga defensiva mittfältare” så kan vi bara säga: det kommer. Nån gång.)
Fakta är: Hammarn är bättre på att få ut mer av Zlatan än Lorenzo Lagerbäck var – i alla fall efter det att Z var helt given och ordinarie i landslaget.
Zlatans målsnitt under resp förbundskapten (tävlingsmatcher endast – allt annat är ovidkommande) – talar sitt tydliga språk.
Innan Zlatan var given så hade han fortfarande något att bevisa, något att kämpa för. Det var hans drivmedel och det var också det som gav honom ett uns av kollektiv disciplin. Han var tvungen att både prestera och underordna sig systemet för att få spela. (Innan Englandsmatchen var 2004 hans målrikaste år, efter Englandsmatchen är det istället 2012 som är målrikast).
Sedan blev Allbäck gammal och Ibra ordinarie och Henke slutade i landslaget för första, andra eller jag-vet-inte-vad:te gången. Och när Henke var borta fanns ingen spelare han såg upp till, knappt någon han respekterade, men han hade fortfarande en förbundskapten som förväntade sig att han skulle underordna sig systemet och som inte tillät honom vara så mycket stjärna som han ville.
Därav följde två saker:
1. han tyckte det var trist och kände säkert inte att han fick sin “respekt”.
2. det faktum att han hela tiden intalades att det var laget och systemet som var det viktiga gjorde att han till slut tänkte att det var så. Alltså var det för första gången inte upp till honom hur det skulle gå för honom eller för laget: han var delaktig men inte direkt ansvarig.
Det hette att hans kollegor var så dåliga att de inte förstod honom och att det var därför som han var dålig. Det är naturligtvis inte sant. Den som mest stått i vägen för hans karriär har ju aldrig varit Lasso Lager, skador, Pep eller någon annan – utan han själv. På samma sätt är det ju med hans framgångar – de är i stora delar samt på gott och ont en mans verk.
Så vad är det då som gör att han åter levererar i landslaget? Det är ju inte heller så att hans kollegor idag skulle vara bättre än för 4-5 år sedan – snarare tvärtom.
Den stora skillnaden är ansvaret. Han har fått det och han tagit det. Där Lagerbäck förlitade sig till systemet förlitar sig Hamguson istället till individuella prestationer (läs Zlatans). Och Zlatan blir inte slav under ansvaret på samma sätt som han blir under systemet. Nej, han verkar växa med det. Det är upp till honom, liksom. Precis som så mycket i hans liv alltid varit.
(Ham-Ham har å andra sidan sluppit – eller undvikit att sätta sig i – det mesta av sånt här, sånt här och såklart undvikit i att sätta sig i sånt här klister.)
Kanske förstår han också att karriären börjar närma sig stopptid. Och även om han är kanske bättre och mer målfarlig än någonsin, så blir chanserna att uträtta något stort och att vinna något som räknas allt färre. Och med klubbaddress Paris (rankad som 31 i Europa) är det faktiskt minst lika rimligt med en landslagsmedalj (rankade typ 20) som en final i den där jävla turneringen han gör allt för att vinna (för nu sätter väl Barcelona stopp, va?).
Kanske har han nu förstått att han inte kunde förvandla Micke Nilsson till Dani Alvez genom att tjura. Och det kommer heller inte att gå att sänka Toivonens felprocent utan utomjordisk hjälp. Han har de lekkamrater han har. Han har förstått det. Och det som är upp till honom, har han förstått faktiskt är upp till honom. Och är det bara upp till honom, ja då är ingenting omöjligt.
Och när han insett detta, blir han oftast bra. Och en bra Zlatan är för bra för att hållas utanför något lag. Då kan han avgöra matcher och lyfta andra. Men när han är dålig och har svackor är han inte osynlig, nej han drar med sig andra och gör laget sämre. Kanske är det därför han inte vunnit den där jävla. För att vinna den typen av turnering måste man vara på topp varje gång det kommer till utslagsspelet, då håller det inte att sänka sig själv och andra.
Alltså, ojämnheten ligger Zlatan – och landslaget – i fatet. Vilket kan vara en möjlig förklaring till det välkända faktum att landslaget förlorar mer med Z än utan, oavsett förbundskapten.
Landslaget med och utan Z i tävlingsmatcher sedan hans debut 2001:
Här kan man naturligtvis argumentera att Zlatan varit med när det gällt som mest, det vill säga när vi mött riktigt svåra lag och i mästerskapen. Men i förluster utan Z finns bara en enda match och det är Kroatien och bland vinster utan sticker Spanien och Holland ut.
Bland förluster med Z finns Nordirland, Ukraina och Ungern. Bland segrar med är faktiskt Frankrike i somras den största skalpen – i en för Sverige betydelselös match.
Nedbrutet per förbundskapten (och fortfarande bara tävlingslandskamper efter Zlatans debut):
Eller uttryckt som 100%-staplar:
Och tittat på de 16 första.
Och som 100%-staplar:
Så TROTS att Hamratoni får ut mycket mer av Zlatan än vad hans föregångare har fått, så är priset han betalar för att överge systemet att han förlorar mer, och då mer med Zlatan, än hans föregångare gjort. Trenden har förstärkts. Och ändå väljer The Shajning One att satsa på individen istället för systemet, på att skapa utrymme för Zlatan istället för att skära av ytor med Håkan Mild-are.
Det är tankeväckande. Man blir drillosof på kuppen. Det nyinlagda och på lastbil insmugglade fältets schack gör en matt.
Vad är fotboll? Vad ger resultat?
Vi pratar mycket om Hambo, men man kan säga att det ju är spelarna som gör det. Men vilken är i så fall hans roll? Hans ansvar?
Hans jobb är att ge dem de bästa förutsättningarna.
OM han har som filosofi att lita på extrema individuella prestationer för att nå goda resultat, vore det då inte smartare att se till att de extrema individuella prestationerna för det första blev möjliga och för det andra gav resultat, inte bara var prestationer?
Det vill säga att det finns en god grund, en bra jordmån eller vad nu för gräslig liknelse vi ska ta till.
Det vill säga: ett system. Ett system som gör att de lyckade försöken blir av och att de räknas. För det man ska veta är att mål som det här är extrema chansningar. Och hur många matchavgörande extrema individuella prestationer kan man egentligen räkna med?
Är inte kvalitet – för det är en slags definition av kvalitet – alltid en följd av kvantitet? Du måste göra fel en massa gånger innan du gör rätt. Och då handlar det om att inte bli straffad de gånger du gör fel. För det finns ju en motståndare också. Som tänker likadant, om inte bättre.
Du kan helt enkelt inte lita bara på dig själv. (Och det gäller till och med Zlatan.)
På fredag får vi ett flertal besked. Om Hammenbauer vill nå resultat eller se prestationer. Om Hamdinho fortsatt satsar allt framåt eller om han plötsligt bestämt sig för att prioritera defensiven. Om Ljusdals-Casanova väljer systemet eller individen. Om E går på Z. (Eller kanske borde vi önska att det var tvärtom?) Om dagsformen är hjärtformad.
Och kanske får vi helt enkelt veta att Halsduks-Hammy i vakuumet efter försvarsbjässar som Bjärred, Mellberg, Mjällby et al inget annat kan göra än att hoppas på att Zlatan klarar biffen. Och i så fall är problemet än värre, för då handlar det inte om Josériks eventuella oförmåga att ställa ett balanserat och taktiskt väl förberett lag på planen, utan om vad han har för spelarmaterial att tillgå och vilken nivå av spelare hela den ”svenska fotbollsfamiljen” med förbundet i toppen lyckas producera.
Men även om det är så att samtliga nutida fotbollsspelare är knallhårt individualistiska ”trixepellar” så kommer vi ändå inte undan ansvarsfrågan: om spelarna är naiva i sitt defensiva spel, ja då måste ledaren tillföra cynism. Och att cynismen saknas för tillfället, det visar de flesta av våra siffror här ovan.
För att runda av samt snabbsammanfatta veckans inlägg så är det detta som gäller:
– Det enda som räknas är resultat.
– Ett godkänt resultat är att inte förlora, då ökar chansen till avancemang.
– Ett annat godkänt resultat är vinst.
– Det spelar ingen roll hur Det Nya Offensiva Landslagets spel ser ut.
– Det Nya Offensiva Landslaget kommer rimligtvis att göra en del mål.
– Det Nya Offensiva Landslaget kommer antagligen att släppa in några mål.
– Därav följer att Det Nya Offensiva Landslaget måste göra ännu fler mål.
– Det Nya Offensiva Landslaget bör helst inte ligga under efter första fyrtiofem.
– Zlatan måste ta ansvar.
– Övriga spelare måste komma ut ur Zlatan-skuggan, så att de a) kan göra mål och b) helst inte släppa in för många. För c) Zlatan gör inte så många avgörande mål och d) han har inte besökt eget straffområde sedan Mellberg lade av.
– Allt ovan är Hamhages ansvar, framförallt de två sista punkterna.
Till sist undrar vi: hur stor andel av tv-fotbollstittande befolkningen äter tacos till matchen?
(Varför finns aldrig de siffror som man verkligen behöver?)
Heja Zverige.
The End Of Trends
4-0 och trenderna vi listade häromdagen är brutna.
1. De senaste två klubbarna som Zlatan har lämnat – Inter och Barcelona – vann Champions League omedelbart efter hans uttåg. Hur skull det kännas om Milan lyfter La Orejona på Wembley i maj och blir den tredje raka klubben som han lämnar att direkt vinna turneringen?
Zlatan kan andas ut. Han flyttar inte ifrån bucklan för tredje raka gången.
2. Zlatan har efter ett klubbyte inte nått längre med sin nya klubb än den klubb han lämnat sedan 06/07 då Inter gick längre än Juventus – som ju tvångsnedflyttades på grund av diverse fiffel och inte fick delta i europacupspelet.
Zlatan går för första gången sedan 06/07, eller då 04/05 beroende på hur man ser på Juve, till en klubb som går längre än den han lämnar.
3. Räknar man bort Juventus, eftersom vi inte lastar Zlatan för Moggis “exklusiva relationer” med domarbaser, har inget lag presterat sämre i Champions League året efter Zlatan än sista året med.
Milan presterade sämre i år utan Zlatan, än förra året med. Detta är alltså enda gången det hänt, Juves fiffel borträknat.
Dock gäller fortfarande att inget lag utom Juve haft en negativ utveckling från sista året innan Zlatan till första året efter. Zlataneffekten.
Då blir det väl Milan i år
”Jag gör vad som helst för att vinna den där jävla Champions” sa han och lämnade Inter för Barcelona. Året därpå vann Inter turneringen efter vinst mot just Barcelona i semifinalen.
Fixeringen från Zlatans sida är lätt att förstå. Han lär inte få vara med om att ta någon internationell titel med landslaget och då är det här det största han kan vinna. Och han borde ju kunna ha gjort det. Henke har gjort det, Bjärred har gjort det – herregud, till och med Jesper Blomqvist gjorde det ju! (Och ja just det, den trion har ju visst ett VM-brons dessutom.)
Chanser har ju heller inte saknats. Efter att ha spelat i 5 av Europas största klubbar, som alla vunnit Champions League utan Zlatan, utan att lyckas så kanske man kan fråga sig om Zlatan själv är en del av problemet, och om varje sportchef som fört en värvning av världstjärnan på tal borde få sparken på stående fot.
Aktualiserad av Milans vinst mot Barcelona häromveckan och inför returen på tisdag har vi ritat en liten bild över Zlatans klubbars prestation i Champions League före, under och efter hans period i klubben. Det ser ut som följer.
Det finns ett par intressanta trender att hålla ögonen på, eftersom de inför returmötet mellan Milan och Barcelona fortfarande är öppna, men alla bryts ifall Milan inte lyckas knyta ihop säcken på tisdag:
1. De senaste två klubbarna som Zlatan har lämnat – Inter och Barcelona – vann Champions League omedelbart efter hans uttåg. Hur skull det kännas om Milan lyfter La Orejona på Wembley i maj och blir den tredje raka klubben som han lämnar att direkt vinna turneringen?
2. Zlatan har efter ett klubbyte inte nått längre med sin nya klubb än den klubb han lämnat sedan 06/07 då Inter gick längre än Juventus – som ju tvångsnedflyttades på grund av diverse fiffel och inte fick delta i europacupspelet. I och med att PSG redan är klara för kvarten så spricker alltså detta om Barcelona lyckas vända och Milan åker ur.
3. Räknar man bort Juventus, eftersom vi inte lastar Zlatan för Moggis “exklusiva relationer” med domarbaser, har inget lag presterat sämre i Champions League året efter Zlatan än sista året med. Eller, om man väljer att vända det till något positivt: Bortsett från Juventus har inget lag Zlatan varit i och lämnat haft en negativ trend från året före Zlataneran till året efter. Vi kallar det Zlataneffekten – titta här:
Givet detta är det kanske ingen överraskning att Milan plötsligt gnistrar till och har ena foten i kvartsfinal. För tendensen är tydlig: Det är bra att ha med Zlatan, men det blir ännu bättre när han lämnar!
Oavsett vilken av trenderna som består så bör Zlatan betraktas som en strategisk resurs, en slags dopning av övrigt spelarmaterial.
Hans extrema vilja att vinna – Zuperkraften – är en hästkur. Ett sätt att chocka kroppar och skallar och organisationer med vinnarinstinkt. Och som brukligt är blir vissa starkare, medan andra bryts ner. Det vi undrar är: vilken kategori tillhör Zlatan själv egentligen?
Och vad krävs – egentligen – för att han nångång ska få njuta frukterna av sin egen Zuperkraft?