Vi vet nu att Hampa vill göra mål hellre än att spika igen – det är hans filosofi. Han vill att motståndarna ska darra av skräck inför Sveriges offensivlusta – av vår shajning. Resultatet hittills, enligt vårt mått på framgång, är sådär. Och Erka har egentligen bara en enda sak att tillgå (nej, vi räknar inte Lustig) för att överbevisa oss alla.

Zlatan.

(En blogg som den här tvingas ju att bli mer eller mindre Zlatan-besatt, vilket vi inte ber om ursäkt för men för alla er som saknar långa analyser av den gamla svenska paradgrenen “monstruöst viktiga defensiva mittfältare” så kan vi bara säga: det kommer. Nån gång.)

Fakta är: Hammarn är bättre på att få ut mer av Zlatan än Lorenzo Lagerbäck var – i alla fall efter det att Z var helt given och ordinarie i landslaget.

Zlatans målsnitt under resp förbundskapten (tävlingsmatcher endast – allt annat är ovidkommande) – talar sitt tydliga språk.

Innan Zlatan var given så hade han fortfarande något att bevisa, något att kämpa för. Det var hans drivmedel och det var också det som gav honom ett uns av kollektiv disciplin. Han var tvungen att både prestera och underordna sig systemet för att få spela. (Innan Englandsmatchen var 2004 hans målrikaste år, efter Englandsmatchen är det istället 2012 som är målrikast).

Sedan blev Allbäck gammal och Ibra ordinarie och Henke slutade i landslaget för första, andra eller jag-vet-inte-vad:te gången. Och när Henke var borta fanns ingen spelare han såg upp till, knappt någon han respekterade, men han hade fortfarande en förbundskapten som förväntade sig att han skulle underordna sig systemet och som inte tillät honom vara så mycket stjärna som han ville.

Därav följde två saker:

1. han tyckte det var trist och kände säkert inte att han fick sin “respekt”.

2. det faktum att han hela tiden intalades att det var laget och systemet som var det viktiga gjorde att han till slut tänkte att det var så. Alltså var det för första gången inte upp till honom hur det skulle gå för honom eller för laget: han var delaktig men inte direkt ansvarig.

Det hette att hans kollegor var så dåliga att de inte förstod honom och att det var därför som han var dålig. Det är naturligtvis inte sant. Den som mest stått i vägen för hans karriär har ju aldrig varit Lasso Lager, skador, Pep eller någon annan – utan han själv. På samma sätt är det ju med hans framgångar – de är i stora delar samt på gott och ont en mans verk.

Så vad är det då som gör att han åter levererar i landslaget? Det är ju inte heller så att hans kollegor idag skulle vara bättre än för 4-5 år sedan – snarare tvärtom.

Den stora skillnaden är ansvaret. Han har fått det och han tagit det. Där Lagerbäck förlitade sig till systemet förlitar sig Hamguson istället till individuella prestationer (läs Zlatans). Och Zlatan blir inte slav under ansvaret på samma sätt som han blir under systemet. Nej, han verkar växa med det. Det är upp till honom, liksom. Precis som så mycket i hans liv alltid varit.

(Ham-Ham har å andra sidan sluppit – eller undvikit att sätta sig i – det mesta av sånt här, sånt här och såklart undvikit i att sätta sig i sånt här klister.)

Kanske förstår han också att karriären börjar närma sig stopptid. Och även om han är kanske bättre och mer målfarlig än någonsin, så blir chanserna att uträtta något stort och att vinna något som räknas allt färre. Och med klubbaddress Paris (rankad som 31 i Europa) är det faktiskt minst lika rimligt med en landslagsmedalj (rankade typ 20) som en final i den där jävla turneringen han gör allt för att vinna (för nu sätter väl Barcelona stopp, va?).

Kanske har han nu förstått att han inte kunde förvandla Micke Nilsson till Dani Alvez genom att tjura. Och det kommer heller inte att gå att sänka Toivonens felprocent utan utomjordisk hjälp. Han har de lekkamrater han har. Han har förstått det. Och det som är upp till honom, har han förstått faktiskt är upp till honom. Och är det bara upp till honom, ja då är ingenting omöjligt.

Och när han insett detta, blir han oftast bra. Och en bra Zlatan är för bra för att hållas utanför något lag. Då kan han avgöra matcher och lyfta andra. Men när han är dålig och har svackor är han inte osynlig, nej han drar med sig andra och gör laget sämre. Kanske är det därför han inte vunnit den där jävla. För att vinna den typen av turnering måste man vara på topp varje gång det kommer till utslagsspelet, då håller det inte att sänka sig själv och andra.

Alltså, ojämnheten ligger Zlatan – och landslaget – i fatet. Vilket kan vara en möjlig förklaring till det välkända faktum att landslaget förlorar mer med Z än utan, oavsett förbundskapten.

Landslaget med och utan Z i tävlingsmatcher sedan hans debut 2001:

Här kan man naturligtvis argumentera att Zlatan varit med när det gällt som mest, det vill säga när vi mött riktigt svåra lag och i mästerskapen. Men i förluster utan Z finns bara en enda match och det är Kroatien och bland vinster utan sticker Spanien och Holland ut.

Bland förluster med Z finns Nordirland, Ukraina och Ungern. Bland segrar med är faktiskt Frankrike i somras den största skalpen – i en för Sverige betydelselös match.

Nedbrutet per förbundskapten (och fortfarande bara tävlingslandskamper efter Zlatans debut):

Eller uttryckt som 100%-staplar:

Och tittat på de 16 första.

Och som 100%-staplar:

Så TROTS att Hamratoni får ut mycket mer av Zlatan än vad hans föregångare har fått, så är priset han betalar för att överge systemet att han förlorar mer, och då mer med Zlatan, än hans föregångare gjort. Trenden har förstärkts. Och ändå väljer The Shajning One att satsa på individen istället för systemet, på att skapa utrymme för Zlatan istället för att skära av ytor med Håkan Mild-are.

Det är tankeväckande. Man blir drillosof på kuppen. Det nyinlagda och på lastbil insmugglade fältets schack gör en matt.

Vad är fotboll? Vad ger resultat?

Vi pratar mycket om Hambo, men man kan säga att det ju är spelarna som gör det. Men vilken är i så fall hans roll? Hans ansvar?

Hans jobb är att ge dem de bästa förutsättningarna.

OM han har som filosofi att lita på extrema individuella prestationer för att nå goda resultat, vore det då inte smartare att se till att de extrema individuella prestationerna för det första blev möjliga och för det andra gav resultat, inte bara var prestationer?

Det vill säga att det finns en god grund, en bra jordmån eller vad nu för gräslig liknelse vi ska ta till.

Det vill säga: ett system. Ett system som gör att de lyckade försöken blir av och att de räknas. För det man ska veta är att mål som det här är extrema chansningar. Och hur många matchavgörande extrema individuella prestationer kan man egentligen räkna med?

Är inte kvalitet – för det är en slags definition av kvalitet – alltid en följd av kvantitet? Du måste göra fel en massa gånger innan du gör rätt. Och då handlar det om att inte bli straffad de gånger du gör fel. För det finns ju en motståndare också. Som tänker likadant, om inte bättre.

Du kan helt enkelt inte lita bara på dig själv. (Och det gäller till och med Zlatan.)

På fredag får vi ett flertal besked. Om Hammenbauer vill nå resultat eller se prestationer. Om Hamdinho fortsatt satsar allt framåt eller om han plötsligt bestämt sig för att prioritera defensiven. Om Ljusdals-Casanova väljer systemet eller individen. Om E går på Z. (Eller kanske borde vi önska att det var tvärtom?) Om dagsformen är hjärtformad.

Och kanske får vi helt enkelt veta att Halsduks-Hammy i vakuumet efter försvarsbjässar som Bjärred, Mellberg, Mjällby et al inget annat kan göra än att hoppas på att Zlatan klarar biffen. Och i så fall är problemet än värre, för då handlar det inte om Josériks eventuella oförmåga att ställa ett balanserat och taktiskt väl förberett lag på planen, utan om vad han har för spelarmaterial att tillgå och vilken nivå av spelare hela den ”svenska fotbollsfamiljen” med förbundet i toppen lyckas producera.
Men även om det är så att samtliga nutida fotbollsspelare är knallhårt individualistiska ”trixepellar” så kommer vi ändå inte undan ansvarsfrågan: om spelarna är naiva i sitt defensiva spel, ja då måste ledaren tillföra cynism. Och att cynismen saknas för tillfället, det visar de flesta av våra siffror här ovan.

För att runda av samt snabbsammanfatta veckans inlägg så är det detta som gäller:

– Det enda som räknas är resultat.

– Ett godkänt resultat är att inte förlora, då ökar chansen till avancemang.

– Ett annat godkänt resultat är vinst.

– Det spelar ingen roll hur Det Nya Offensiva Landslagets spel ser ut.

– Det Nya Offensiva Landslaget kommer rimligtvis att göra en del mål.

– Det Nya Offensiva Landslaget kommer antagligen att släppa in några mål.

– Därav följer att Det Nya Offensiva Landslaget måste göra ännu fler mål.

– Det Nya Offensiva Landslaget bör helst inte ligga under efter första fyrtiofem.

– Zlatan måste ta ansvar.

– Övriga spelare måste komma ut ur Zlatan-skuggan, så att de a) kan göra mål och b) helst inte släppa in för många. För c) Zlatan gör inte så många avgörande mål och d) han har inte besökt eget straffområde sedan Mellberg lade av.

– Allt ovan är Hamhages ansvar, framförallt de två sista punkterna.

Till sist undrar vi: hur stor andel av tv-fotbollstittande befolkningen äter tacos till matchen?

(Varför finns aldrig de siffror som man verkligen behöver?)

Heja Zverige.