Hamrén fick chansen. Zlatan och Taco tog den.

härligt att se hur Hamréns gossar kliver fram när det verkligen gäller för att hösta in tre viktiga poäng.
Nja. Det var ju en träningslandskamp.
Vad denna match underströk var att offensiven är godkänd, men att defensiven är underkänd.
Strängt taget hade matchen två ansikten – första och andra halvlek.
Första halvlek var nästan som en riktig fotbollsmatch och när den var slut så ledde England, trots att Sverige bitvis spelat en strålande offensiv fotboll med starka individuella prestationer – sköna crossar från Elm och Källström samt ärtiga löpningar från Lustig och en ständigt utmanande vänsterkant. I alla fall i trettio minuter.
Sedan vaknade England till och avslöjade landslagets defensiva brister: fasta situationer, Lustigs problem att läsa spelet och allt för ofta upptäcka att han står för högt upp och redan är överspelad, Isakssons vägran att lämna mållinjen samt vårt nya mittbackspars oförmåga att lugnt och fint spela upp bollen.
Ja, England gjorde det bra också. Regissören var Steven Gerrard – Englands Anders Svensson. (Mer om vår egen Taco-Pirlo strax.)
Andra halvlek präglades av byten – 12 totalt, varav fem engelska innan Zlatan kvitterade – och en känsla av nervarvning. Kamperna var få och frisparkarna färre (ändå delades tre gula kort ut). Och så kom Anders Svensson in. Och Steven Gerrard gick ut. Eller om det var i motsatt ordning.
De få framstötar engelsmännen förmådde utan sin Taco tog vår Taco hand om (så att firma Granqvist/Olsson/Isaksson slapp). Tack för det.
Och så har vi ju Zlatan. En sanslös prestation matchen igenom. Skulle Z spela såhär i alla matcher – sekonderad av Svensson – så skulle Hamréns landslag också nå resultat.
Men sammantaget så vann England den halvlek som liknade en tävlingsmatch, medan Sverige vann andra halvleks spelartestande. Och inget var det värt. Poängen är att det inte blev några poäng.
Men psykologiskt då? Att vinna över England? Att bryta trenden  – var det inget värt? Kanske.
Men spelmässigt då? Fick vi inga svar? Jo, att Hamrén tar ut fel startelva.
Men publiken då? Var det inte en härlig stämningInga kommentarer.
Men att vinna premiärmatchen på nya arenan då? Visst, en vinst mot ett storlag, om än b-betonat, kan vara det första steget mot att Friends blir landslagets ointagliga borg.
Men prestationen då? Jo, Zlatans sätt att göra det bara han kan göra kan nog komma att betyda att publiken tror på landslaget igen, tillsammans med vändningen mot Tyskland.
MEN. Det betydde ingenting resultatmässigt.
Vi tar det igen. Resultat går före prestation. Och denna gång var resultatet värdelöst. Den innebar ingen framgång.
Och är det några som bryr som om resultat och framgång, så är det spelarna själva. Med det i åtanke är det nog så att samtliga i truppen – Hamrén inkluderad – vet att det var en spelare och motståndarnas byten som räddade dem idag. I en match som inget betydde.
Men vem vet? Kanske hoppas de att nästa motståndare – Irland i tävlingslandskampen den 22/3 2013 – också ställer upp med ett b-lag, så att vårat toppade och Zlatan-dopade, men utan en tacodoftande-spelare ack så felformerade, lag kan ge dem en omgång i andra halvlek (när väl tacon serverats).
Då blir också det motståndet en munsbit för Zlaktarn.
Till sist detta med Hamréns chanser och trender – en summering:

  • November – check.
  • Invigning – check.
  • Solna – check.
  • Bryta nya förlust- mot-England-trenden – check.
  • Darrigt försvarspel – check.
  • Zlatan i toppform och Taco på plan ger “resultat” – check.
  • Bäst när det inte gäller – check.
Bra jobbat, Erik.

Kommentera