Vi har funderat några varv kring beslutet att inte kalla in någon ersättare till Hysén, och kommit fram till att det i bästa fall kan vara helt rätt, men att beslutet – och kanske framför allt sättet att kommunicera det – får medvetna eller omedvetna konsekvenser.

Sakfrågan
Det är i ärlighetens namn väldigt svårt att komma på vem man skulle vilja att han skulle ha kallat in, när spelarna på tur tackar nej för att de vill vila, vara med familjen, är skadade eller på annat sätt gjort medverkan omöjlig.

Kanske skulle det varit Rosenberg, som varit med många gånger tidigare och som var bra nog att hoppa in båda betydelsefulla EM-matcher för mindre än ett år sedan, kanske skulle det varit Erton som var bra nog för bara några månader sedan. Eller så skulle det ha varit färska Robin eller Robin som skulle fått chansen att känna på det lite, fått chansen att blir 2010-talets Thomas.
Men kanske är det rätt att låta bli att kalla in någon av dem.

Kommunikationen
Det är naturligtvis synnerligen okänsligt av förbundskaptenen att inte linda in det han ser som avsaknad av kvalitet i något mjukare, som till exempel form. Att säga att Rosenberg är för dålig är något annat än att säga att han inte riktigt är i sin livs form.

De yngre har kanske i bästa fall fått ett – nyttigt eller ej – fotbollsmässigt tillnyktrande. För Rosenberg är det något annat. För faktum är att Erik just gjort slut med Rosenberg. Via media.

Och han har inte bara – eller kanske inte ens – underkänt fotbollspelaren Rosenberg. Det är personen Rosenberg som underkänts. Men kanske är det rätt.

Stringensen
Vad hela den här situationen gör tydligt är att det nu finns ett Hamrénskt gäng. Olika regler gäller för olika spelare. En skadad Majstorovic åker med till Ukraina för att han är viktig för gruppen.

Ingen kan säga att Ola tycks vara i slag. Eller att Elmanders fotbolls- och hälsomässiga status är glasklar. Men deras status i gruppen är det. Om Elmander kan stretcha är han med. Om Ola inte startar, skall han i alla fall bytas in. Det är bestämt i förväg. Så var det mot Irland. Så var det mot Makedonien.

Det blir klarare och klarare att det finns ett vi som är med och ett ni som inte är det. Hamrén har testat, valt och byggt SITT lag. Och det blir klarare och klarare att det är andra meriter än fotbollskompetens eller ens form som tar dig till landslaget. Som till exempel en gemensam historia, en gammal vänskap.
Men det kanske är helt rätt.

För i bästa fall är det ett tecken på att Hamrén förstått allvaret i situationen. Han tar en extern strid för att slippa interna orosmoment. Han väljer sina säkra och trygga kort. Sluter gruppen. Ökar skärpan. Fokuserar på uppgiften.

Och det är därför tänker vi ett extra varv kring alla våra kansken. För de kanske är måsten. För Hammarn. För att det verkar som att Hamris till slut har hajat det som ni läsare redan vet  – att det enda som räknas är resultat, inte prestation.

Och skall landslaget nå VM så krävs antagligen bästa möjliga resultat – tre poäng mot Österrike.

Tillägg

Och så nästan precis när de sista raderna skrevs nås vi av beskedet att Nisse kallas in. Överväger att inte publicera. Men så inser vi att det håller ihop. Nisse är ett rimligt val. En tung spelare med massor av rutin,  som i många år funnits i skiktet precis under landslaget. Han kommer veta sin plats och göra allt för gruppen.

Vi kan bara konstatera att det är tur för Hamrén att han inte kastat en massa skit på Sveriges backar för bara någon dag sedan.