Vi gillar fakta. Och speciellt gillar vi fakta som visar att vi har rätt och Hammarn fel. Först gjorde vi en ganska kort och enkel grej som ändå var ganska talande. Landslaget gjorde fler mål och släppte in färre med Anders på plan.
Men vi ville sätta det i perspektiv och gjorde en större insats för att få in datan vi behövde. Resultatet blev en Taco-Tracker.
Detta är en tabell som visar varje spelares ±-statistik under Eriks tid som förbundskapten, det vill säga hur många mål framåt respektive bakåt varje spelare varit på planen vid.
Än mer intressant blir det när vi sedan sätter detta i relation till hur många minuter spelaren spelat*. Det ger en indikation, en fingervisning, om spelarens påverkan på laget.
För att ytterligare sätta prestationen i perspektiv innehåller tabellen även en rad andra saker, som antal mål eller assist varje spelare själv producerat, och svårighetsgraden på motståndet.
Och vet ni vad? Anders Svenssons +0,041 mål / per spelad minut visar sig inte bara vara det bästa någon av innermittfältarna mäktat med i nuvarande kval, även om svårighetsgraden på hans minuter är förhållandevis låg.
Det är inte ens bäst av alla spelarna under kvalet till Brasilien.
Det är det bästa någon utespelare mäktat med under Hamréns tid som Förbundshamrén.
Anders ger stabilitet. Oavsett om han råkar ha passerat den ålder som Hamrén bara ser som en siffra. (En del av er kommer invända mot datans omfång och säga att man inte kan dra slutsatser, och det har vi svarat på tidigare.)
En sak som slår oss är: när vi började tracka Taco (det lät inte riktigt bra det där va?) så fanns Kim Källström, Rasmus Elm, Anders Svensson och Pontus Wernbloom att välja på. Nu är Svensson ifrågasatt och Kim bortstött.
Istället är Albin Ekdal en bubblare. Och det är bra. Ekdal har rätt profil. Enligt vårt synsätt. Men tiden får visa om hans närvaro resulterar i poäng. I resultat.
Så, när allt kommer omkring så är fakta i målet: bästa innermittfältare sett till resultat är Anders Svensson. Trots ett fåtal minuter. Trots att motståndet kanske inte är det bästa.
Fakta är där. Varför förneka det, Hamrén?
Vi håller förstås med om att de sk mjuka värdena är viktiga i fotboll – inställning, beteende, kultur – men utan en spelmässig kärna, det vill säga en tydlig idé, vad ger de då? På vad ska de appliceras?
Att vara en idealist, men utan något väldefinierat ideal att sträva efter – vad blir man då? Det blir en ”håll tummarna och bollen är rund”-tränare, fast med krav och intentioner. Det blir ”ut och kör grabbar”-spelidén, fast klädd i andra, finare ord.
Visst, vi ska erkänna att där finns något slags offensiv tanke – gör fler mål än de andra så löser det sig nog – som kanske kanske kan kallas ett ideal. Men ett ideal bör ändå innehålla något slags hållbar idé om hur man når dit. Inte bara ett dallrigt ”nog”.
Vi har tidigare varit inne på kärleksmetaforen, att göra slut. Via sms. Det finns nåt där. I hur detta utstrålar något pubertalt. En ovilja att stirra sanningen, nåja statistiken, i vitögat.
Det kan vara som så att Erka gör det – tar en titt på siffrorna. Ja, snarare ÄR det så. Han vet. Han har allt framför sig. För vi räknar kallt med att Balsom serverar otroligt fingranulär statistik. (Och hans beslut kanske grundar sig på att han vet saker vi inte vet. Men isåfall – säg det då.) Sen väljer han ändå att göra som han gör. Tro som han tror. Hoppas som han hoppas. Det är naivt. Det är oskyldigt. Det är barnsligt. Det är kanske till och med oansvarigt, givet uppdrag och arbetsbeskrivning. Kvar står en idealist – men utan ett tydligt ideal. En ledare utan system. Eller snarare med ett upplägg som det inte finns spelare som kan förverkliga.
Visst – Hamrinho är tvingad till en generationsväxling. Men det har ju förbundskaptener klarat förr. Tommy Svensson hade guts (och ja, tid nog) att sparka ut de gamla gråvita trotjänarna INNAN han formerade sin nya trupp.
Och visst – han har det spelarmaterial han har. Unga egoistiska snurregubbar (16:45 min i programmet). Men jobbet går ju ut på att få dem att prestera bra givet sina förutsättningar. Ingen kan bli något denne inte är. Det är därför det behövs ett system. Och. Och. Och. Men. Men. Men. Om. Om. Om.
Till syvende og sidst handlar det om ledarskap. Eller kanske bristen på det. Om en ovilja att ansikta musiken för att istället predika den goda viljan.
Men vänta lite….det skulle ju handla om Anders Svensson? Just det.
I dagens landslag saknas ofta inte bara ledarskap utanför planen – det vill säga bristen på en hållbar idé, en tydlig inriktning, en känsla för psykologi som får individer att prestera. Nej, det saknas ofta också på planen. Den gode Z till trots. Som ju, handen på hjärtat, egentligen aldrig varit den där grundstenen. Visst kan han leverera resultat men att få de andra att växa? Nja. Även om det har blivit enormt mycket bättre, med nickar och heja-rop och huvudklappar – en så kallad positiv shajning.
Och den som står för ledarskapet, bortsett från ZZ Kropp då, är en som genomgått en tydlig förändring från humörklackare till närmast krusbärstjurig vinnarskalle. Taco. Och alla siffrorna däruppe säger allt om hans ledarskap – det leder nånstans. Till resultat. Ja, om och när Anders Svensson spelar så sker saker. Färre bolltapp, ytor skärs av och hela mittfältet kliver upp nåt steg. Vågar mer. Genom att bli säkrare bakåt, så blir man vassare framåt. Elementärt, min käre Balsom. (Och det är dessutom fakta. Fakta som man förstås kan välja att bortse från.)
Låt oss kolla den så kallade centrallinjen i övrigt.
Målvakt. Isaksson verkar stå säker. Och kanske är det lika bra. Likväl är han inte någon som genom sitt agerande kan få de andra att lyfta blicken.
Backlinjen? Sen Mellberg slutade känns det inte som att det finns någon som blir fullständigt vansinnig om laget presterar dåligt och som kan få igång övriga. Och som har den sportsliga kunskapen att genomföra och leda återtåget.
Mittfältet? Wernbloom har förvisso nåt slags märkvärdig offensiv teknisk köttighet som kan vara nyttig. Han är strängt taget – och detta är sagt med största omtanke, för denna typ av spelare behövs – allra bäst på forechecking. Men Wernbloom är ingen ytätare, hälseneskavare som gör motståndarna sämre och som ger dem färre alternativ, vilket Svensson gör.
Elm? Djupt därinne finns underverk, det vet vi. Spelintelligensen är enorm. Men rädslan eller vad det nu är verkar vara ännu större. Eller så är han allergisk även mot blått och gult.
Ekdal? Där finns nåt. Ett tvåvägsspel. Men ännu har det inte stått och fallit med honom. Och frågan är hur han klarar det. Låt honom prova.
Och sen har vi Kim. Eller vänta, nej det har vi ju inte längre. Jo, det har vi. Eller nej…Eller?
Anfallet? Z har vi redan pratat om. Att Toivonen eller Elmander skulle kunna leda laget till ett ändrat beteende under nittio minuter känns overkligt.
Som ni märker så pratar vi om det som är Hamris självutsedda hemmaplan – shajning. Attityd. Allt det där som resulterar i matchpåverkande handlingar, som drar med sig de andra. Och så är vi där vid resultat igen.
Låt oss avslutningsvis få säga några ord om vikten av en balanserande mittfältare för att nå resultat. En som äter yta och kan sätta iväg kvalitativa bollar. Som de andra VET kan göra det. Som kan växla tempo och insats efter läge och motstånd. Obalanserade lag brukar karaktäriseras av potential till en frejdig offensiv eller tungt sittande försvar. Som antingen Häcken eller Gefle. Men inte både och, efter behov.
Fast både och är ju vad vi borde kunna förvänta oss av landslaget i allmänhet, och i synnerhet i den här situationen.
Vår slutsats är: det räcker inte med Den goda viljan. Men faktaspäckad taco kan däremot ta oss ganska långt.
*) Som brukligt i sådana här sammanhang räknar man man med att en match har 90 minuter. Det gör att det kan bli lite missvisade när en spelare blivit inbytt sent i en match och kanske bara får en minut i officiella statistiken, men i praktiken även spelat kanske 7 övertidsminuter. För att undvika större misstag i detta har vi tagit bort alla spelare med mindre än totalt 90 minuter på plan under kvalet.
Igen: ni är strålande. Detta är journalistik ingen annan redaktion ger mig. Tack!
Magnifikt inlägg!
Hur ser Zlatanstatistiken ut?
Vad betyder motståndarranking?
Googlar på ordet och det här är enda träffen.
Sen får man väl ta i beaktelse att en del av Anders bra statistik absolut främst beror på att de andra underpresterat rejält jämfört med t.ex. förra kvalet.
Nu anser jag Anders som given men jag hade tyckt det vore tjänstefel att förlita sig på en 38-åring som mittfältsmotor om vi skulle gå till VM 2014, iallafall inte när vi hade storspelande ryska mästare i Elm och Wernblom eller en Kim Källström som lämnat bänken i Lyon för att bli en mittfältsstjärna i Ryssland.
Men verkligheten har ju kommit ikapp och förhoppningsvis får vi se Anders från start imorrn.
Mot irländska frustande tjurar i en aggresiv press så är det bara Anders som inte gör i blöjan av att få bollen. Vi har sett att Kim Källström anno 2013 då bara slår usla långbollar och Rasmus Elm anno 2013 bara spelar hem i backlinjen eller till målvakt.
Albin Ekdahl har inte satts på något sådant prov ännu men vi lär få se.
Försvaret behöver en tydlig ledare eftersom ingen axlat Olof Mellbers mantel. Fladdrige Olsson som var arvtagaren är snarare den som är mest behov av någon som skriker och håller koll på honom. Grankvist är ungefär lika fladdrig han.
Hade vart spännande att se hur det skulle sett ut med en målvakt som är erkänt duktig på att styra sitt försvar, även om jag inte skriker att vi måste peta Isaksson.
Annars, grymt bra inlägg och intressant statistik. Tack!
Hej, och tack för era kommentarer och för beröm.
Ang Zlatans statistik, klicka på bilden så kommer du åt den.
Motståndarranking – med det menar vi helt enkelt den FIFA-ranking motståndarlaget haft vid matchtillfället. Sedan har denna alltså räknats om till en genomsnittlig ranking per spelad minut mot respektive lag.
Håller inte med om att Anders statistik skulle hänga ihop med att de andra presterat dåligt, i så fall faktiskt snarare med att han spelat så lite, eftersom ett sådant snitt är omöjligt att hålla i längden. Kommer ett par rader om det innan matchen imorgon.
Anders eller inte är ju som vi tidigare varit inne på en delikat fråga. Klart man vill föryngra, men om de som kommer under inte håller måttet är frågan om man skall. Är någon betjänt av ett missat mästerskap för att man väljer en sämre spelare bara på ålder? Vad är poängen med det? Ur det perspektivet är det snarare underligt att man fyller mittbackspositionerna med äldre spelare utan nämnvärd erfarenhet av internationell toppfotboll istället för unga dito.
En fråga här är varför återväxten tycks så tunn på så många positioner.
Det är absolut ingen poäng alls att föryngra bara för föryngrandets skull om det blir sämre. Där är jag helt enig men det är ett otroligt svaghetstecken att ingen klarar axla manteln efter Anders. Men visst, var det inte Carlos Valderama som var nära 40 när han ledde sitt Colombia i hans sista VM?
En stor anledning till den dåliga återväxten tror jag beror på finanskrisen faktiskt. Färre bra allsvenska spelare som är mogna att ta steget ut i Europa, för att nå nästa nivå i utvecklingen får chansen att göra det.
Nu har knappt holländarna råd att betala vad en allsvensk toppspelare kostar utom i exceptionella fall, åtminstone inte de lagen där de faktiskt skulle platsa.
Nu är det nästan bara topplagen som har råd och då hamnar man istället på bänken när man lätt hade gått in från start i ett mittenlag i samma liga.
Kanske att man måste börja se på allsvenskan mer som ett seriöst upptagningsområde även om jag är halvskeptisk till det. Lite för dålig klass för att en spelare ens skall ha en chans att bli landslagsmässig, klivet blir för stort om det inte gäller exceptionella talanger (men de blir som regel köpta ändå innan de ens debuterat i allsvenskan).
Hm. Annars brukar det ju sägas att det är ett problem för svensk fotboll att mindre europeiska klubbar och ligor köper sönder allsvenskan, så ur det perspektivet borde ju finanskrisen inte varit ett så stort problem. Dessutom började den krisen typ 2008 och i någon mån borde ju generationsväxlingen kring Hamréns tillträde kunnat skörda frukt från åren innan, om det nu är det som är problemet. Men det tror inte jag.
Ja som jag tänker där var det en analys som låg nära tillhands just då eftersom alla lag köptes sönder eftersom svenska spelare var billiga nog att gambla med.
Historiskt så har en starkt allsvenska i princip vart synonymt med ett starkt landslag.
Det är alltså främst historien som ligger bakom den analysen, när allsvenskan fortfarande kunde hävda sig i Europa och IFK Göteborg kunde spela jämnt mot Europas giganter.
Men det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess.
Även om nu allsvenskan kommit igen på slutet är gapet upp mot toppen kanske störra än någonsin. Därför kan man iallafall diskutera om tidigare sanningar (som t.ex. stark allsvenska = starkt landslag) fortfarande gäller rakt av.
För jag tror ju att spelare för att bara nämna ett par som Jiloan Hamad och Pontus Jansson (som kan betraktas som allsvenska stjärnor) hade varit sålda för flera år sedan i ett annat världsekonomiskt läge. Nu tog jag bara två random-spelare som jag anser inte bara behärskar utan rent av bemästrar allsvensk nivå men det finns självfallet många fler.
Jag är ju långt ifrån ensam om att poängtera att det stora problemet för allsvenska spelare att nå nästa nivå är bristen på matcher mot högkvalitativt motstånd och enda sättet att få de matcherna spelade är att flytta utomlands till en bättre liga (där man faktiskt får spela också).
Det är såklart bara mina teorier så det kan och bör kanske tas med en hel hink med salt. Vi kan iallafall glädja oss åt att Anders är från start ikväll.
Fast det är ju de spelare som såldes innan krisen som borde varit de som är stommen i landslaget idag?
Usch nu tvingar du mig att faktiskt kolla upp något som backar det jag påstår.. så jobbigt då! För utan att kolla så är min känsla att stommen faktiskt flyttade ut innan krisen slog ut i full blom.
Här är septembertruppen som tagits ut. Är ju bara att gå igenom historien till spelarna ser ut.
Andreas Isaksson – 2004 Rennes
Kristoffer Nordfeldt – 2012 Heerenveen
Johan Wiland – 2008 FCK
Mikael Antonsson 2004- Austria Wien
Pierre Bengtsson – 2009 – Nordsjælland
Rasmus Bengtsson – 2009 – Hertha Berlin
Andreas Granqvist – 2007 Wigan Athletic
Pontus Jansson – Kvar
Adam Johansson – 2012 – Seattle (men debut 2009 som allsv. spelare)
Mikael Lustig – 2008 Rosenborg (Norge hade visserligen inte mycket till kris)
Per Nilsson – 2005 Odd Grenland
Jonas Olsson – 2005 N.E.C.
Martin Olsson – 2006 Blackburn
Jimmy Durmaz – 2012 Genclerbirgili
Albin Ekdal – 2008 Juventus
Johan Elmander 2000 – Feyenoord
Tobias Hysén – 2006 Sunderland
Zlatan Ibrahimovic – 2001 Ajax
Alexander Kacaniklic – 2007 Liverpool
Kim Källström – 2004 Rennes
Sebastian Larsson – 2001 Arsenal
Anders Svensson – 2001 Southampton
Ola Toivonen – 2009 PSV
Pontus Wernbloom – 2009 AZ
Erkan Zengin – 2009 Besiktas
Så ja, man kan väl nästan säga att den ordinarie stommen med några få undantag flyttade innan krisen och fick värdefull speltid på en högre nivå vilket gjort dem till bättre fotbollspelare.
Det jag också kan poängtera är att det är en ganska liten del av truppen som faktiskt sålts som ”stjärnor” i allsvenskan efter 2008. Kan egentligen bara räkna Wernbloom, Toivonen av de som spelar (sen Elm såklart som inte är med i truppen).
Betydligt fler av truppen har gått som ungdomsproffs eller i ganska unga år till Norge och Danmark.
Men nu var det ju egentligen återväxten det handlade om så det var väl kanske lite onödigt att gå igenom. Men intressant att det inte är mer spelare som ”färdiga” flyttat från allsvenskan kontra ungdomsproffs/ung ålder.
Allltså, jag vet egentligen inte längre riktigt vad det är för linje du driver, men jag har oavsett ytterst svårt att tro att skälet till att svensk fotboll 2013 inte har två mittbackar av internationellt snitt beror på risig ekonomi i ett par andra länder.
I så fall borde det ju inte finnas bra mittbackar i andra länder heller. Och glöm inte att skandinaver är mycket billigare än spelare från de länder som har de största ligorna.
Pingback: Svensson tangerar rekordet men förlorar snittet | Fotboll, förbannad fotboll och statistik
Pingback: Just som vi sa | Fotboll, förbannad fotboll och statistik
Skulle väl absolut inte påstå att jag driver en linje utan kastar bara fram en teori jag som jag ser viss sannolikhet i. En teori som absolut är öppen för ny information och tänkvärda tillägg för det är bara mina egna insnöade tankar.
Sen undrar jag egentligen om frågan blir – varför har vi dålig återväxt bland mittbackar, eller som du skriver: varför ”svensk fotboll 2013 inte har två mittbackar av internationellt snitt”- Det är ju två helt olika frågor.
Där vill jag påstå att vi faktiskt inte har någon dålig tillväxt på mittbackar. Finns massa intressanta råämnen i allsvenskan som har klar potential att bli något i framtiden men ingen lysande stjärna just nu som sticker ifrån (ett korsband ifrån på Milosevic).
Men det är väl på sätt och vis talande att inga utländska klubbar är villiga att betala vad de kostar (tänker framförallt på skambudet på Sadiku). Är de bra nog och spås tillräckligt bra framtid finns alltid en köpare som är villiga att betala oavsett kris eller inte.
Om jag vidhåller vid min tanke om att spel i en tuffare liga mot tuffare motstånd fortfarande är ett måste för att utom i extremfall bidra i landslaget så kanske man kan se på hur en talang går från allsvensk stjärnback till ”internationellt snitt” i (brist på bättre uttryck).
Egentligen har vi väl inte någon som räknas som internationellt snitt idag. Olsson och Granqvist snuddar på gränsen men istället för Tottenham och Milan blev det att bli kvar och Kuban Krasnodar.
Nilsson, Antonsson spelar också i klubbar som är fjärran Europaspel och känns inte heller som de kommer mycket högre.
Det jag kommer fram till är att vi har en hel hög med mittbackar som håller på ”mellannivå”, en hel hög talanger som håller ”mellannivå”.
Kanske är svaret att våra traditioner är väldigt starka. Det är fan inte lätt leva upp till vårt svenska mittbackslegacy fulla med en massa Fänrik Ståhl ”som inte släpper en jävel över bron”. Samtidigt kan vi också konstatera att långt ifrån alla mittbackar vart några storstjärnor men kunnat vara kompetenta medlemmar i ett svenskt försvarslås.
Kanske är bara svaret att Hamrèn inte är så himla bra på försvarsspel att han valde de två mittbackarna som spelade på högst nivå ihop snarare än de två som skulle kompletera varandra bäst?
Kanske är det frånvaron av en riktig balansspelare som gör att mittbackarna alltför ofta hamnar i konstiga lägen. Misstag och osäkerhet föder bara ännu mera av detsamma.
Kanske är det Olof Mellbergs snabba nej? Hade Olsson fått ett par år till med Olof kanske han hade vart redo att leda försvaret på riktigt?
Men faktum är att båda mittbackarna försvann nästan samtidigt vilket omöjliggjorde en stegvis infasning mot ett nytt backpar. Var bara att hoppa i på den djupa ändan.
För att komma till punkt så tror jag ändå att både Olsson, Nilsson, Grankvist (kanske inte Antonsson) har förutsättningar att en dag nå internatioenll nivå.
Hade den där Tottenham/Milan-flytten blivit av kunde de kanske lyft sig en nivå till. Vi ser ju främst misstagen som det negativa och det kan poleras bort med ålder och rutin.
Men det var bara mina tankar, du verkade ha en tanke som inte riktigt höll vid ekonomin?
Visst jag har frångått den till viss del även om jag fortfarande tror det spelar viss roll.
Nä, jag har ingen bra teori klar kring detta. Jag tycker bara att den finansiella krisen är en allt för enkel lösning på något jag tror är mycket mer komplext.
Då har vi väl egentligen vart överrens mest hela tiden. Var aldrig min avsikt att påstå att det är den enda anledningen. Får be om ursäkt om jag uttryckte mig dåligt där.
Fick iallafall en anledning att lära mig något så det tackar vi för.
🙂