Efter att ha tittat på den historiskt sett förträffliga offensiven så är det naturligt att följa upp med att kika på defensiven – och som vanligt handlar det om tävlingslandskamper. Låt oss börja med att känslan inte är att den är historisk bra. Nej, den återkommande känslan med det Nya Offensiva Landslaget är att det när som helst kan brista bakåt. Det kan rinna iväg på ett sätt man är ovan vid. I alla fall när det gällde Gamla Defensiva Landslaget. Men nu är det nya, skinande tider.

Hamréns landslag håller nollan mer sällan (37,5%) än någon annan förbundskapten – Tommy Svensson undantaget – sedan 1970-talet. Faktum är att lika ofta som det svenska landslaget hållit nollan under Hamréns regim, lika ofta har vi släppt in mer än ett mål. I 37,5% av matcherna har det släppts in minst två mål. Sämst sedan Orvar Bergmark.

Om vi tar fasta på det gamla uttrycket att “en gång är ingen gång, två gånger är en vana” och tittar på antalet tillfällen som man släpper in 0 till 1 mål eller fler, ser det ut så här:

Vi måste alltså tillbaka till Ericson och Orvars tid innan vi hittar någon i paritet med det Nya Offensiva Landslaget.

Och inte heller den här gången är det till Hamréns fördel om vi jämför bara de 16 första tävlingslandskamperna per förbundskapten.

Lägg därtill att Hamrén – som vi alla minns – lyckats med bedriften att tappa in fyra bollar. Två gånger. Det har bara hänt Georg Ericsson. Tommy Svensson och Lennart Nyman gjorde det var sin gång. Alla andra har låtit bli.

Mål i baken är bara mål i baken och så länge man gör fler framåt är det inte hela världmästerskapet. Kanske är det helrätt att släppa försvaret och ösa på framåt? Att visa shajning och att låta våra unga landslagsanfallskalvar springa ut på grönbete redan i mars?

Nja. Vi får väl se.