Så gick det sedan 1:4 – Alla andra

I några tidigare inlägg under dagen har vi tittat på var lag med en viss tabellposition efter omgång 7 hamnat när sluttabellen skrivits. Vi betat av omgång 7:s serieledare, jumbo och nästjumbo samt AIK, som slutligen tog en trepoängare hemma.

Och då blev det dags att titta lite på alla andra.

slutplacering_per_placering

Efter 7 omgångar – och med avbrutna matchen nu tilldömd Mjällby  – ser ordningen ut så här:

1. Helsingborgs IF
2. Malmö FF
3. IFK Göteborg
4. IF Elfsborg
5. Mjällby AIF
6. Kalmar FF
7. BK Häcken
8. IFK Norrköping FK
9. AIK
10. Åtvidabergs FF
11. Östers IF
12. Halmstads BK
13. Gefle IF
14. Syrianska FC
15. IF Brommapojkarna
16. Djurgården

Hela kartan över slutpositioner per position efter 7 omgångar ser ut som i bilden överst. Här finns det ett par saker – utöver det vi diskuterat i tidigare inlägg – man kanske kan fundera kring:

1. Inget lag som legat sämre än 6:a efter omgång 7 har vunnit SM-guld.

Detta innebär att Mjällby är enda lag som i år skulle kunna vinna guldet för första gången. Övriga bland topp 6 har redan vunnit guld minst en gång.

2. Sedan det blev 16 lag i Allsvenskan har inget lag som legat bättre än 10:a efter omgång 7 blivit direktdegraderade. (Däremot åkte Trelleborg direkt ur 2004 efter att ha haft en sjätteplacering i sjunde omgången).

Inget av de nio första lagen i tabellen som den står idag bör hotas av degradering. Det är antagligen skönast nyheter för just Mjällby och Norrköping – och AIK som just lyfta sig till niondeplatsen.

3. Största klättringen någon gjort från tabell efter omgång 7 till sluttabellen är Trelleborg som klättrade 8 placeringar och gick från trettondeplats till en femteplats 2010.

4. Det största tappet från står Djurgården för, när de tappade 9 placeringar och gick från tredjeplats till tolfteplats 2008.

Slutligen kan sägas att om det slutar med degradering för BP och Djurgården kan – beroende på eventuella uppflyttningar från superettan – det vara så att Allsvenskan 2014 bara innehåller ett lag från Stockholm. Om vi räknat rätt har det inte hänt sedan 1997. I så fall kan det dessutom vara så att landets två största städer tillsammans endast har 3 lag i Allsvenskan, vilket heller inte hänt sedan 1997. 2009 hade de tillsammans 8 lag i högsta serien (4 var).

Kritik

Slutligen, som tidigare nämt, finns det kanske ett par saker vi kommer göra annorlunda nästa gång vi gör detta – som att titta även på efterföljande omgångar.

* Jämförelsen 2003-2007 och 2008-2012 är lite problematisk eftersom allsvenskan fram till och med 2007 hade 14 lag (och alltså 26 omgångar) och därefter 16 lag (och alltså 30 omgångar). Det gör att det inte är helt självklart hur man på bästa sätt skall jämföra dessa år med varandra på ett praktiskt sätt och vi har därför bara valt att ta not om detta men inte justera för det.

** Notera att diagrammen ser lite annorlunda ut för sista och näst sista placering än i tidigare inlägg om de nu sämst placerade lagen eftersom det här handlar om absoluta placeringar.

Så gick det sedan 1:3 – Näst sist klart ljusare än sist

I ett par inlägg tidigare har vi tittat dels på vad nuvarande tabellposition kan betyda för serieledande Helsingborgs IF och AIK med nya arenan.

Nu vänder vi på tabellen och hittar Djurgårdens IF och BP.

För efter sju omgångar ligger Djurgården sist och när vi tittar på de sista 10 åren* tycks som om det är svårt att återhämta sig från en sådan start. För de lag som varit placerade allra sist efter 7 spelade matcher har det nästan alltid också slutat illa.

jumbo_efter7omg

Vid endast ett tillfälle de senaste 10 åren har omgång 7:s jumbo klarat sig kvar (Elfsborg 2004), i övrigt – alltså 9 av de 10 senaste åren – har sistaplaceringen så tidigt som i omgång 7 lett till degradering.

Att vara nästjumbo är lite bättre, överlevnadschanserna tycks något större.

nestjumbo_efter7omg

Här råkar istället 4/10 lag ut för direkt degradering. Ytterligare 2 lag har fått kvala – och klarade alla nytt kontrakt**. Resterande 4 lag klarade sig kvar utan kval. Alltså totalt 60% grejade nytt kontrakt på ett eller annat sätt.

* Jämförelsen 2003-2007 och 2008-2012 är lite problematisk eftersom allsvenskan fram till och med 2007 hade 14 lag (och alltså 26 omgångar) och därefter 16 lag (och alltså 30 omgångar). Det gör att det inte är helt självklart hur man på bästa sätt skall jämföra dessa år med varandra på ett praktiskt sätt. Just här har vi dock inte tittat på de absoluta positionerna 11, 13, 14, 15 och 16 utan istället på relativa platserna sist, näst sist, kvalplats, för att alls kunna jämföra de olika åren, i övrigt ingen hänsyn tagen till antal matcher eller poäng att spela om.

** Sundsvall 2003 och ÖIS 2004

Så gick det sedan 1:2 – Helsingborg 50% mästare?

Vi tittade precis på hur det gått för lag som likt AIK just nu, legat 9:a efter 7 omgångar, och nu är det dags att titta på hur det gått för de lag som varit serieledare efter lika många omgångar.

AIKs seger betydde ju inte bara att man själva gjorde ett litet hopp i tabellen. Det betydde också att Helsingborg blev serieledare ”på riktigt” eftersom IFK inte tog de 3 poäng som behövdes för att befästa förstaplatsen från omgång 6.

Halva guldet redan på Olympia

När vi tittar på vad serieledarna efter sju omgångar de senaste tio åren* fått för slutplacering ser det ut så som nedan.

serieledare_efter_7omg

I fem av de senaste tio säsongerna har alltså serieledaren i omgång 7 också fått lyfta bucklan på hösten. Endast två gånger har omgång 7:s serieledare kommit sämre än tvåa. Tittar man på de fem senaste åren (när det varit 16 lag och 30 omgångar istället för 14 lag och 26 omgångar*) är det faktiskt ännu större del – 60% – vunnit guldet efter att ha varit i ledning efter 7 spelade matcher.

Grattis Helsingborg!

* Jämförelsen 2003-2007 och 2008-2012 är lite problematisk eftersom allsvenskan fram till och med 2007 hade 14 lag (och alltså 26 omgångar) och därefter 16 lag (och alltså 30 omgångar). Det gör att det inte är helt självklart hur man på bästa sätt skall jämföra dessa år med varandra på ett praktiskt sätt och vi har därför bara valt att ta not om detta men inte justera för det.

Så gick det sen 1:1 – AIK kanske fyra

linjer_alla_2003-2012

Så stod AIK slutligen som segrar på nya kamratarenan. Kvällen blev en känslomässig bergochdalbana med hyllningar, straffmissar, straffmål, kvitteringar och segermål.

Och allt avslutades med Mutumbas överallsvenska skott, en spontan extra tyst minut och lite hissåkande i tabellen.

För några veckor sedan tittade vi på arenaeffekten och sedan detta är AIK obesegrade i två hemmamatcher och första segern alltså inkasserad. Då sa vi att AIK – baserat på fjolårets placering och hur det brukar gå för lag med ny arena – skulle hamna på plats 3 i årets Allsvenska 2013.

Då brydde vi oss inte så mycket om den lite knackiga inledningen.

Det har vi istället gjort nu.

För nu har vi tittat på var vi kan tro om de olika andra lagen kommer placera sig i sluttabellen givet vad de presterat under de inledande 7 omgångarna i år. Och vi har gjort det genom att titta på vad dessa placeringar gett för slutplacering de senaste 10 säsongerna (2003-2012)*.

För att göra detta tog den allsvenska tabellen omgång för omgång under perioden 2003-2012 och ritade varje lags resa som linjer. Då får man bilden överst i posten, det vill säga något ganska oläsligt.

AIK 4:a i bästa fall?

Men genom att filtrera till specifika placeringar i specifika omgångar blir det bättre. Därefter tittar vi på vad varje placering i omgång 7 lett till för placering i slutomgången (som alltså kan vara antigen omgång 26 eller omgång 30, beroende på vilket år det är).

Först ut är AIK och deras nioneplacering, och när vi filtrerar till placering 9 i omgång 7 ser det ut så här:

nia_omg_7_2003-2012

Det är fortfarande lite svårläst, dels för att de slutar olika omgångar och dels för att det är svårt att veta hur många linjer som slutar på samma ställe, så därför kan vi istället rita slutpositionerna för dessa lag som ett cirkeldiagram. För nioendeplaceringen ser det då ut så här:

serienian_omg7

Vi trodde alltså tidigare att AIK kanske kommer bli trea (eller icke-avrundat på plats 3,4) i år. Men det bästa sjunde omgångs tabellnia presterat de senaste 10 åren är en fjärdeplacering, vilket 20% av lagen gjort (ÖIS 2003 och Elfsborg 2010). Det sämsta är Landskronas tolfteplacering från 2005 – på den tiden kvalplats. Kvalet förlorades dessutom mot GAIS som tog klivet upp.

Så om vi ett par matcher in i serien sa att AIK trots inledningen skulle bli trea, kanske vi får revidera det till att det blir en fjärdeplats?

Även om AIK blev 5:a skulle de inte sticka ut anmärkningsvärt vare sig på det sätt vi tittar nu eller mot tidigare lag med ny arena under 2000-talet, då det skulle innebära en placering sämre än fjolåret vilket är precis som det gock för Malmö under första året på Swedbank Stadion.

Tidigare lag att bli femma efter en niondeplats i sjunde omgången är Kalmar (2006), AIK själva (2007) och GAIS (2011).

Självkritik

Det finns såklart ett par sätt vi kunde, eller kanske borde, gjort det här bättre. Kanske hade det varit lämpligare att titta på poängskörd än på placering. Kanske hade det varit bättre att titta även på de efterföljande omgångarna, och inte bara på en specifik omgång. Till exempel låg ju AIK 9:a efter 10 omgångar 2011, vilket då gav en andraplacering. Och kanske kommer vi titta på det så lite längre fram.

* Jämförelsen 2003-2007 och 2008-2012 är lite problematisk eftersom allsvenskan fram till och med 2007 hade 14 lag (och alltså 26 omgångar) och därefter 16 lag (och alltså 30 omgångar). Det gör att det inte är helt självklart hur man på bästa sätt skall jämföra dessa år med varandra på ett praktiskt sätt och vi har därför bara valt att ta not om detta men inte justera för det.

Därför luktar det Zlatan-kasse ikväll

I kväll är Zlatan med om att spela mot FC Barcelona för fjärde gången sedan han lämnade klubben efter en stormig sista period med (eller mot, beroende på hur man är lagd) Pep.

Två gånger har det slutat med förlust (2-3 i gruppspelets hemmamöte förra säsongen där Zlatan gjorde 1 mål, och 1-3 i andra i kvartsfinalmöte samma säsong) och en gång oavgjort (0-0 i det första mötet i just nämnda kvartsfinal).

Det som stundar är alltså fjärde försöket för Zlatan att besegra Barcelona, och det blir totalt elfte gången som Ibra möter ett lag som han tidigare spelat för i Champions League i just Champions League.

Av de 10 matcher han spelat mot sina tidigare lag har han vunnit 3, spelat oavgjort 3 och förlorat 4 och har en målskillnad på 8-12, dvs -4 mål.

mot_tidigare

Utöver målet mot för Milan 11/12 har Zlatan gjort mål vid ytterligare ett tillfälle. Det var också det för Milan – mot Ajax i gruppspelet säsongen 10/11. Det lämnar honom med ett målsnitt på 0,2 mål per match mot före detta lagkamrater, att jämföra med hans 0,32 mål per match totalt i Champions League.

Men faktum är att mot just Barcelona har han ju ett målsnitt på 0,33, vilket gör att hans målsnitt mot Barca är bättre än det genomsnittliga.

malsnitt

Data hämtad från uefa.com.

Att göra mål är inte alltid viktigt. Att inte släppa in mål är alltid viktigt.

Vi efterlyste ju cynism senast och för att visa på varför man inte bara kan lita till en enda spelares prestationer så har vi tittat närmare på Zlatans mål, när de verkligen spelat någon roll och hur ofta de gjort det.

I till exempel NHL så brukar man titta på vem som gör matchvinnarmålet, för att direktöversätta en härlig anglicism. Vi använde lite annorlunda definition och tittar helt enkelt på huruvida ett mål varit direkt avgörande för matchutgången, det vill säga vi jämför det faktiska slutresultatet med slutresultatet minus en spelares mål.

För Zlatan ser det ut så här: av de 27 mål han har gjort i tävlingsmatcher med landslaget så har 6 verkligen spelat roll. Det ger ett målsnitt på 0,48 mål per match. Man kan också säga att hans mål har haft en direkt avgörande betydelse för matchens utgång i lite drygt 10% av matcherna. Hälften av dem har givit seger, i ungefär 5% av matcherna.

Vi har inte haft möjlighet att göra någon jämförelse med andra spelare här (men tänk er the usual VM -94 suspects som Henke och Brolin) men det spelar egentligen ingen roll hur Zlatan står sig mot andra, eftersom poängen är att detta bevisar att man som förbundskapten behöver göra mer än att förlita sig på att individuella spelare skall skänka laget en seger var 20:e match. Särskilt när den spelare som gjort just detta på många sätt är så unikt bra att vi kanske aldrig får se något liknande igen. Och när denne spelare är 31 år. Och erkänt lynnig.

betydelsen

Vid tre tillfällen har Zlatans mål varit direkt avgörande för seger (när vi alltså inte vunnit även utan hans mål):

2005-09-07 Ungern (b) 1-0

2009-09-05 Ungern (b) 1-0

2012-10-12 Färöarna (b) 2-1 (1 av målen)

Vid ytterligare lika många tillfällen – tre – har hans mål varit direkt avgörande för att en förlust omvandlats till oavgjort och en pinne:

2002-10-12 Ungern (h) 1-1

2004-06-18 Italien (n) 1-1

2012-10-16 Tyskland (b) 4-4 (1 av målen)

Övriga 21 mål gjorda har varit hack i kolven. Eller en slags inskjutning. Eller bara väldigt snygga.

(I träningslandskamper har Zlatan gjort ytterligare 12 mål på 30 matcher. Det är säkert kul och stärkande. Som en promenad.)

Det alla förstår är att om laget släppt in färre mål, så hade fler av Zlatans (och alla andra målgörares) mål blivit avgörande och renderat resultat, inte bara tjusiga prestationer.

Att inte förlora är första steget mot att kunna vinna

Låt oss så studera det mest grundläggande; att inte förlora. För skall man nå framgång, så skall man inte förlora. Fördelning mellan segrar, oavgjorda och förluster ser ut som följer för förbundskaptenerna och UK (Uttagningskommittén).

resultat_totalt

Hamrén vinner förvisso näst mest, 68,8% (mot Tommy Söderbergs 87,5% och Lars Lagerbäcks 56,4%). Men Erik & co förlorar också var fjärde landskamp, mest sedan Olle Nordin. (Även om både LL och Tommy Svensson skuggar med sina 23,1%).

Ett sätt att kanske göra jämförelsen mer rättvis är att bara titta på respektive förbundskaptens första 16 matcher, dvs så många som Hamrén spelat. Då har Lagerbäckslandslaget plötsligt lika hög vinstprocent och samtidigt högre oavgjordprocent än Erik. Det ger naturligt att Erik Hamrén förlorat större andel av sina matcher (25% vs 18,8%), även om det i praktiken bara innebär en matchs skillnad. Hamrén har torskat mot Holland, Ungern, Ukraina och England – Lagerbäck två gånger mot Kroatien och en gång mot Tyskland.

Tommy Söderberg sticker ju ut, men hans stapel är bara 8 matcher hög. Efter kvalet till EM 2000 flyttades ju Lagerbäck upp från assisterande till fullvärdig förbundskapten. Kvalet innehöll dock en vinst hemma mot England och en oavgjord borta, så det är ju inte bara Maltamatcher där i alla fall.

resultat_16

Slutligen kan vi knyta tillbaka till det där med defensiven – ifall det är OK att släppa in mycket bara man gör många – och då kan följande vara värt att beakta: inget svenskt landslag sedan Tommy Svenssons tid har lyckats vända ett underläge i halvtid till seger. Det är alltså väldigt viktigt att inte hamna i underläge efter 45 minuter. Alarmerande nog gör Hamrén just det i 25% av sina matcher (av vilka han sedan förlorar 75%). Jämförelsen täcker de första 16 tävlingsmatcherna för Svenssons efterföljare.

halvtid_16

Självlysande, fröjdig och fullödig anfallsfotboll eller inte – att inte förlora är det enda som spelar roll. I alla fall om man ska nå framgång. Och det gäller i alla fall för oss. Och det gäller definitivt för en alldeles speciell spelare i Hamréns elva. En som vet att landslaget kanske är den sista chansen att uträtta storverk.

Undrar om det finnz någon zom zka känna zig orolig med tanke på Erikz riziga zmekmånadzhiztorik? Förzta fyrtiofem blir avgörande.

Är anfall verkligen bästa försvar?

Efter att ha tittat på den historiskt sett förträffliga offensiven så är det naturligt att följa upp med att kika på defensiven – och som vanligt handlar det om tävlingslandskamper. Låt oss börja med att känslan inte är att den är historisk bra. Nej, den återkommande känslan med det Nya Offensiva Landslaget är att det när som helst kan brista bakåt. Det kan rinna iväg på ett sätt man är ovan vid. I alla fall när det gällde Gamla Defensiva Landslaget. Men nu är det nya, skinande tider.

inslappta_totalt

Hamréns landslag håller nollan mer sällan (37,5%) än någon annan förbundskapten – Tommy Svensson undantaget – sedan 1970-talet. Faktum är att lika ofta som det svenska landslaget hållit nollan under Hamréns regim, lika ofta har vi släppt in mer än ett mål. I 37,5% av matcherna har det släppts in minst två mål. Sämst sedan Orvar Bergmark.

Om vi tar fasta på det gamla uttrycket att “en gång är ingen gång, två gånger är en vana” och tittar på antalet tillfällen som man släpper in 0 till 1 mål eller fler, ser det ut så här:

inslappta_totalt_simple

Vi måste alltså tillbaka till Ericson och Orvars tid innan vi hittar någon i paritet med det Nya Offensiva Landslaget.

Och inte heller den här gången är det till Hamréns fördel om vi jämför bara de 16 första tävlingslandskamperna per förbundskapten.

inslappta_16_simple

Lägg därtill att Hamrén – som vi alla minns – lyckats med bedriften att tappa in fyra bollar. Två gånger. Det har bara hänt Georg Ericsson. Tommy Svensson och Lennart Nyman gjorde det var sin gång. Alla andra har låtit bli.

Mål i baken är bara mål i baken och så länge man gör fler framåt är det inte hela världmästerskapet. Kanske är det helrätt att släppa försvaret och ösa på framåt? Att visa shajning och att låta våra unga landslagsanfallskalvar springa ut på grönbete redan i mars?

Nja. Vi får väl se.