I valet och kvalet – på fredag börjar det igen

Tanken på att skapa den här – eller en sån här – blogg hade funnits länge. Det som fick oss att slutligen ta steget var den så kallade Bragden i Berlin. Eller, mer precist, det faktum att Bragden lämnade en rätt bitter eftersmak: att det trots allt inte gick att vara riktigt glad åt den. Vad var systematiskt och symptomatiskt i matchen och vad var tillfälligheter? Eller egentligen; matchen var ju kul, men vad lovade den inför framtiden?

På fredag spelar Sverige sin första riktiga match på AIK:s nya bandyarena. Samtidigt inleds Eriks fjärde år av tävlingslandskampande, och vi tyckte att det kunde vara på sin plats att summera och jämföra hur det nya landslaget presterat under coach Hamrén jämfört med tidigare regimer.

En sak vi hoppas få återkomma till längre fram är att där Lars Lagerbäck litade på ett system, så litar Hamrén på Zlatan (eller någon annan som av en tillfällighet råkar visa shajning den dagen). Men vi tänker börja med en liten återblick.

Och här vill vi ännu en gång vända åter till vår prioritering där resultat går före prestation, att det handlar om att vinna de matcher som ger avancemang. För vi vet faktiskt inte om den där Berlinbragden kommer att spela någon roll (annat än som potentiell moralhöjare). För att man ska nå framgång, det vill säga ha chans till avancemang, så hjälper det om man gör fler eller i alla fall lika många mål som sina motståndare. Med det sagt så gäller att om man skall nå framgång så måste man alltså göra mer mål framåt om man släpper in fler bakåt. Man skall helst inte haverera bakåt. Då måste man göra ännu fler mål framåt för att nå framgång. Man kan också vända på det och säga: ju färre man släpper in, desto färre måste man göra.

Eftersom det Hamréns landslag är det Nya Offensiva Landslaget har vi såklart börjat i den ändan – offensiven, vilken vi berört även tidigare.

Om det är något som det Nya Offensiva Landslaget gör bra, så är det mål. Faktum är – och det är som ni ser nedan helt unikt – att det Nya Offensiva Landslaget aldrig gått mållöst av plan efter en tävlingslandskamp. Aldrig nollade framåt. Och i över 80% av matcherna har det gjorts 2 eller fler mål framåt – och vi tittar alltså bara på tävlingsmatcher.

gjorda_totalt

Som vi tidigare nämnt leder detta – med råge – till det högsta målsnitt framåt en svensk förbundskapten varit i närheten av. Det matchas bara av den förhistoriska tiden med Uttagningskommittén.

gjorda_snitt

En av grundförutsättningarna för att nå Framgång är alltså på plats – målskapandet. Gott så. Vad gör då Erik för att se till att detta fortgår och kanske rentav utvecklas än mer? Trebackslinje och tre anfallare? Nej, sorry – vi glömde det där med anfallarna [1, 2, 3]. Men mer folk framåt i allafall – oavsett vem (Olsson?), när (Lustig?) och hur (Lustig!!!) – det kanske är rätt väg att gå?

Nja. Vi får väl se.

Fullsatt ger oavgjort?

Igår kvittrades det om att det fanns runt 3 000 biljetter kvar. Friends tar in 50 000 och med det Nya landslagets Nya biljettpriser på Nya Nationalarenan så blir det säkert angenämt för SvFF oavsett hur det går i själva matchen.

Låt oss anta att SvFF lyckas sälja åtminstone ytterligare 2 000 biljetter och att kvällens publiksiffra landar på mellan 49 000-50 000. Finns det då något i historiken som kan ge en fingervisning om hur det en sådan publiksiffra skulle kunna påverka resultatet? Ja, faktum är att i matcher mot England med mer än 49 000 åskådare så spelar Sverige i högre grad oavgjort samt både vinner och förlorar mer sällan än i matcher med en mindre publik.

Hamréns och sommarens EM-match mot England är en av två förluster i det röda förlustsegmentet för ≥49k-matcher.

Som jämförelse ser det ut så här för samtliga motståndare – här växer såväl oavgjort som förlust något när publiken ökar.

Slutsats

Det verkar som att en månghövdad publik mot England talar för oavgjort. Å andra sidan har vi ju tidigare konstaterat att Hamrén, England, november och invigningsmatch talar för förlust.

För övrigt; i Hamréns andra match (förlust) mot England var det 48 876 personer på Wembley, dvs en hårsmån från att han skulle stått för 2 av 3 förluster mot England inför 49 000+ i publiken.

Det är trendigt med torsk.

Landskamper mot england

Foto: SchnitzeljagdTV – Vi har blurrat och målat ovanpå.

Det svenska landslaget förlorar mot England. Det är den starkaste nuvarande trenden, tvärtemot den gamla sanningen att Sverige aldrig förlorar mot England. Nu är det dags att glömma Glenn Hysén, Johan Mjällby och matcher som dessa.

För Erik Hamréns landslag har förlorat samtliga landskamper mot England. Genom att ställa upp med ett förvisso offensivt präglat lag som gör 2,75 mål per tävlingsmatch – bäst av alla förbundskaptener – men som emellanåt också läcker bakåt på ett sätt som de flesta av oss aldrig tidigare fått uppleva ett svenskt landslag göra. Och de som har upplevt detta har antagligen redan glömt.

Detta har såklart fått till följd att Hamrén förstört de förutvarande förlustfria trenderna som sträckte sig över 43 eller 103 år, beroende på hur man räknar. Och räkna kan man göra på många sätt.
(För även om vi gillar kalkyler, ja till och med glädjekalkyler, så tycker vi att det är väl generöst att infoga en period som inleds med en förlust och där det sedan inte spelas några matcher på sisådär 80 år till en förlustfri trend.)

I mötet med England den 14 november, på Friends Arena, AIK:s nya hemmaplan, så får dock Erik Hamrén en unik chans att ta någon sorts revansch. Dels är det premiär för landslaget på den nya nationalarenan i Solna. Det gör att Hamrén får möjlighet att fortsätta den stolta förbundskaptenstraditionen att i alla fall inte förlora mot England hemma i Solna. Senast Sverige förlorade mot England på nationalarenan var i invigningsmatchen på då helt nya Råsunda. Det var en träningslandskamp och året var 1937.

Dessutom så kan Hamréns gossar vara de första någonsin att vinna en novemberlandskamp mot England.

Lycka till.

Lite data

Invigningsmatchen på Råsunda 1937-05-17 är den senaste förlusten mot England i Solna. Detta skedde innan landslaget hade en förbundskapten, vilket gör att ingen förbundskapten förlorat i Solna ännu. Då invigningsmatchen på Råsunda var en träningslandskamp så betyder det också att landslaget inte har förlorat någon tävlingslandskamp mot England i Solna. Men så har ju Erik Hamréns frejdigt offensiva landslag ännu inte hunnit möta England i en tävlingslandskamp på Solna-gräs.

Samtliga matcher mot England

26  6 9 11  30-63

Tävlingsmatcher mot England

9  2 5 2  10-20

I Solna

9  4 3 2 9-12

I november

4  0 1 3  3-13

Lite om de där gamla trenderna

Förlustfri svit av träning- och tävlingslandskamper mot England: 43 år, mellan förlusten 1968-05-22 (1-3, Wembley, London) och 2011-11-15 (0-1, Wembley, London).

Men mer riktigt kan sägas att vi klarade oss från förlust i 12 matcher från 3-1 på Råsunda 1979-06-10 till och med 2-2-matchen i Köln 2006-06-20, dvs i 27 år.

Förlustfri svit av tävlingslandskamper mot England: 103 år, mellan förlusten 1908-10-20 (1-12, White City Stadium, London) och 2012-06-15 (2-3, NSK Olimpisky, Kiev).

Dock spelades ingen tävlingsmatch under de 80 första av dessa drygt hundra år. Rimligare är att säga att landslaget från och med den famösa 0-0-matchen på Wembley 1988-10-19 till och med ovan nämnda 2-2-match i Köln var obesegrade i 7 tävlingsmatcher under 18 år.

Ovanstående gör att Erik Hamrén är den enda förbundskapten som förlorat 2 matcher mot England. Orvar Bergmark och Lennart Nyman kasserat in varsin förlust. (Och så torskade Uttagningskommittéen sju gånger också, förstås.)

Om ni hittar något knas…

Då vi som tidigare nämnts hittat lite osäker data hos några av våra källor – och vet dessutom att vi inte alltid räknar rätt själva – är vi tacksamma ifall ni vill ni meddela oss på kamma_er@forbannadfotboll.com om ni hittar eventuella felaktigheter i det vi påstår.