Är anfall verkligen bästa försvar?

Efter att ha tittat på den historiskt sett förträffliga offensiven så är det naturligt att följa upp med att kika på defensiven – och som vanligt handlar det om tävlingslandskamper. Låt oss börja med att känslan inte är att den är historisk bra. Nej, den återkommande känslan med det Nya Offensiva Landslaget är att det när som helst kan brista bakåt. Det kan rinna iväg på ett sätt man är ovan vid. I alla fall när det gällde Gamla Defensiva Landslaget. Men nu är det nya, skinande tider.

inslappta_totalt

Hamréns landslag håller nollan mer sällan (37,5%) än någon annan förbundskapten – Tommy Svensson undantaget – sedan 1970-talet. Faktum är att lika ofta som det svenska landslaget hållit nollan under Hamréns regim, lika ofta har vi släppt in mer än ett mål. I 37,5% av matcherna har det släppts in minst två mål. Sämst sedan Orvar Bergmark.

Om vi tar fasta på det gamla uttrycket att “en gång är ingen gång, två gånger är en vana” och tittar på antalet tillfällen som man släpper in 0 till 1 mål eller fler, ser det ut så här:

inslappta_totalt_simple

Vi måste alltså tillbaka till Ericson och Orvars tid innan vi hittar någon i paritet med det Nya Offensiva Landslaget.

Och inte heller den här gången är det till Hamréns fördel om vi jämför bara de 16 första tävlingslandskamperna per förbundskapten.

inslappta_16_simple

Lägg därtill att Hamrén – som vi alla minns – lyckats med bedriften att tappa in fyra bollar. Två gånger. Det har bara hänt Georg Ericsson. Tommy Svensson och Lennart Nyman gjorde det var sin gång. Alla andra har låtit bli.

Mål i baken är bara mål i baken och så länge man gör fler framåt är det inte hela världmästerskapet. Kanske är det helrätt att släppa försvaret och ösa på framåt? Att visa shajning och att låta våra unga landslagsanfallskalvar springa ut på grönbete redan i mars?

Nja. Vi får väl se.

I valet och kvalet – på fredag börjar det igen

Tanken på att skapa den här – eller en sån här – blogg hade funnits länge. Det som fick oss att slutligen ta steget var den så kallade Bragden i Berlin. Eller, mer precist, det faktum att Bragden lämnade en rätt bitter eftersmak: att det trots allt inte gick att vara riktigt glad åt den. Vad var systematiskt och symptomatiskt i matchen och vad var tillfälligheter? Eller egentligen; matchen var ju kul, men vad lovade den inför framtiden?

På fredag spelar Sverige sin första riktiga match på AIK:s nya bandyarena. Samtidigt inleds Eriks fjärde år av tävlingslandskampande, och vi tyckte att det kunde vara på sin plats att summera och jämföra hur det nya landslaget presterat under coach Hamrén jämfört med tidigare regimer.

En sak vi hoppas få återkomma till längre fram är att där Lars Lagerbäck litade på ett system, så litar Hamrén på Zlatan (eller någon annan som av en tillfällighet råkar visa shajning den dagen). Men vi tänker börja med en liten återblick.

Och här vill vi ännu en gång vända åter till vår prioritering där resultat går före prestation, att det handlar om att vinna de matcher som ger avancemang. För vi vet faktiskt inte om den där Berlinbragden kommer att spela någon roll (annat än som potentiell moralhöjare). För att man ska nå framgång, det vill säga ha chans till avancemang, så hjälper det om man gör fler eller i alla fall lika många mål som sina motståndare. Med det sagt så gäller att om man skall nå framgång så måste man alltså göra mer mål framåt om man släpper in fler bakåt. Man skall helst inte haverera bakåt. Då måste man göra ännu fler mål framåt för att nå framgång. Man kan också vända på det och säga: ju färre man släpper in, desto färre måste man göra.

Eftersom det Hamréns landslag är det Nya Offensiva Landslaget har vi såklart börjat i den ändan – offensiven, vilken vi berört även tidigare.

Om det är något som det Nya Offensiva Landslaget gör bra, så är det mål. Faktum är – och det är som ni ser nedan helt unikt – att det Nya Offensiva Landslaget aldrig gått mållöst av plan efter en tävlingslandskamp. Aldrig nollade framåt. Och i över 80% av matcherna har det gjorts 2 eller fler mål framåt – och vi tittar alltså bara på tävlingsmatcher.

gjorda_totalt

Som vi tidigare nämnt leder detta – med råge – till det högsta målsnitt framåt en svensk förbundskapten varit i närheten av. Det matchas bara av den förhistoriska tiden med Uttagningskommittén.

gjorda_snitt

En av grundförutsättningarna för att nå Framgång är alltså på plats – målskapandet. Gott så. Vad gör då Erik för att se till att detta fortgår och kanske rentav utvecklas än mer? Trebackslinje och tre anfallare? Nej, sorry – vi glömde det där med anfallarna [1, 2, 3]. Men mer folk framåt i allafall – oavsett vem (Olsson?), när (Lustig?) och hur (Lustig!!!) – det kanske är rätt väg att gå?

Nja. Vi får väl se.